Thursday, January 01, 2015

Fariséismen: Lite mera detaljerad bild

Så, vilka var fariséerna? Fariséerna var en grupp inom judendomen under senare hälften av andra templets tid. Grupperingens funktion var någonstans mellan politiskt parti och religiöst samfund, säkerligen med varierande tyngd på dessa olika delfunktioner under olika tidevarv. (I vilken mån det går att vettigt separera dessa två funktioner i ett samhälle där religionen var så central som i de flesta dåtida samhällen är också svårt att säga.)
Beteckning farisée kommer från arameiskans eller hebreiskans ord för 'avskiljd', men exakt vari denna avskiljdhet bestod vet man inte med säkerhet, och alternativ som olika uttolkare utgått från inkluderar avskildhet från icke-judar, från icke-religiösa judar eller från rituellt orena ting.

Fariséerna är den grupp bland judarna som Jesus mest går i polemik med. En fullständig samling av alla diskussioner i evangelierna mellan Jesus och fariséerna vore rätt stor.

Det är dock klart att liksom fariséerna accepterade även Jesus en vidare kanon än sadducéerna - men eftersom varken de kristna eller judarna hade sammanställt några riktlinjer för kanonicitet vid den tiden kan vi knappast säga mycket mera än så; Jesus citerar inte alla de gammaltestamentliga böcker som ingår i kristen kanon, så deras kanonicitet kan inte härledas från att se vilka han accepterade. Likaså citerar Nya Testamentet också böcker som inte ingår i de flesta kristna kyrkors kanon - mest specifikt då Enoks bok (som dock vissa ortodoxa kyrkor har med). Å andra sidan citerar även de tidiga rabbinerna - som antas vara en fortsättning på fariseerna - några verk utanför den kanon som sedermera blev riktgivande inom Judendomen.

Fariseerna definierades till mycket mindre grad av sin kanon än vad protestantisk evangelikal kristendom definieras av sin - fariseerna såg inte Bibeln som den enda av Gud utgivna auktoriteten i frågor om lära och beteende. I och för sig ser inte evangelikala protestanter den som det heller - många lutheraner hävdar sig vara sola skriptura ena dagen, och baserar sin lära på konkordieböckerna den nästa, och på oskriven tradition den tredje. Till skillnad från det fenomenet - till synes sola skriptura - var fariseerna ärligt icke-sola-skriptura. De tillskrev den fariseiska traditionen giltighet, och var öppna med att den var ett tillägg till Bibeln.
De ansåg delvis att den var utgiven av Gud på Sinai, och att Moses undervisat Joshua dess helhet, och han i sin tur undervisade den vidare. Rabbinerna såg sig själva som arvtagare till denna lära. Att Gud skulle gett en kompletterande, muntlig Torah kan ses som mycket märkligt för en modern mänska, oavsett tro. Men Torahn var oklar med många detaljer, och för att kunna ha ett enhetligt system - så att både befolkningen och domarkåren kunde veta när en öveträdelse skett eller inte skett - var man tvungna att specificera en hel del.

Detta har i någon mån en grund i Bibeln:
13Nästa dag satte sig Mose för att skipa rätt bland folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. 14När svärfadern såg hur mycket Mose hade att uträtta sade han: ”Måste du göra allt detta för folket? Varför skall du ensam sitta här med allt folket omkring dig från morgon till kväll?” – 15”Folket kommer ju till mig för att fråga Gud”, svarade Mose. 16”När de har någon tvist kommer de till mig, och jag skipar rätt mellan dem och lär dem Guds bud och lagar.” 17Hans svärfar sade: ”Det här har du inte ordnat bra. 18 Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. 19 Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, 20 och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla. 21 Men du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 22 De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma. Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. 23 Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda.” 24 Mose lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom. 25 Han valde ut dugande män bland israeliterna och gjorde dem till hövdingar över folket, till ledare för grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 26 De skipade alltid rätt bland folket; svåra fall hänsköt de till Mose, men i de enklare målen dömde de själva. [2 Mos 18]
Idéen är då att de beslut som tagits i de svårare målen är prejudikat vilka bestämmer vidare tillämpning av lagen. Vidare ansåg fariséerna att exempelvis dessa verser klart hänvisade till påbud givna utanför den skrivna Torahn:
20 När Herren, din Gud, utvidgar ditt område, så som han har lovat dig, och du får lust att äta kött och säger: ”Jag vill ha kött”, då får du äta så mycket du vill. 21 Om du har långt till den plats som Herren, din Gud, väljer ut till hemvist för sitt namn, kan du i enlighet med mina befallningar slakta kor och får som Herren har gett dig och äta så mycket du vill av köttet i dina städer [5 Mos 12]
Eftersom inga sådana befallningar givits i texten, måste de ha givits utanför texten - dvs muntligen.

Det att exempelvis sabbatsbrott enligt den skrivna lagen var belagt med dödsstraff - men lagen ingenstans beskrev vad som var ett sabbatsbrott - krävde även det en precisering av exakt vad som var tillåtet. I jämförelse kan nämnas att karaiterna - de judar som sedan tidig medeltid förkastat den muntliga torahn - sitter stilla hemma under sabbaten, förkastar sex på sabbaten, etc. Rabbinska judar har däremot en hel del tillåtna göromål, och strävar efter att göra sabbaten till en relativt festlig högtid - med festmåltid, vin och sång, och gifta par uppmanas ha sex i mån av möjlighet.

Sålunda fann sig fariseerna rätt övertygade om existensen av ett regelsystem som preciserade vad exakt det bibliska regelsystemet krävde. De flesta som har gått någon form av protestantiskt inspirerad religionsundervisning har med säkerhet fått höra att det fariseiska systemet fokuserade på rättfärdighet genom gärningar (och därmed var det något slags skrymteri), och därför skapade de också över måttan noggranna regler för att kunna smätta folk på fingrarna om de missade någon detalj, eller för den delen för att kunna skina med hur väl de följde dessa regler.

Detta ter sig dock som en rätt ogrundad fördom, och ett närmare studium av hur fariseerna förhöll sig till lagen visar att de verkar ha haft ett mycket sundare förhållande till den än så. Mer om detta i nästa inlägg, som förhoppningsvis inte tar lika länge att skriva.





Sunday, July 21, 2013

En (o)vana i finlandssvenska lutherska predikningar

Jag läste för ett tag sedan Jörn Donner och John Vikströms korrespondensbok Att leva är att dö (2002, Fontana Förlag/Verbum). I sig är boken inte banbrytande, men ger en viss insikt i dessa två tänkares syn på livet, döden, mänsklighet och kultur, m.m. Dock påminde Vikström mig ställvis om uttryckssätt jag hört i ett otal predikningar från flera präster.

De nedanstående citaten från Vikströms delar i boken torde vara de exempel som förekom:

Det är ju denna logik som kommer till uttryck i ordet protest. Genom prefixet pro är ordet protest ett ganska positivt ord. Den kritiska protesten har som sin logiska förutsättning det som man vittnar för, pro-testen, det som man vill intyga och betyga. Den som protesterar och kritiserar och talar mot någonting, talar samtidigt implicit för någonting. Den som vill till källan måste som bekant simma mot strömmen. [1, s. 61]
När man utövar ett ämbete, handlar och talar man i många sammanhang på ämbetets vägnar, inte som privatperson. Man re-presenterar, gör sin organisation eller institution present genom sin person, sina ord, sitt handlande. [1, s. 96]
Där, liksom hemma, gäller det att minnas vad ordet elev egentligen syftar på, och att både läraren och föräldern är kallade att vara elevator. [1, s. 129]
I och för sig gör sig dessa citat mindre väl utanför sin kontext. De saker Vikström använder etymologi för att påpeka är på det hela taget relativt vettiga - om än det kunde ha funnits mera träffande sätt att framföra samma poäng.

Jag har minnesbilder från tiden när jag regelbundet besökte gudstjänster, och även senare besök jag gjort i lutherska sammanhang, och detta etymologiserande tycks mig vara rätt populärt. Spontant funderar jag om någon lärare vid någon av de teologiska fakulteterna haft vanan att resonera mycket med etymologier, och att detta smittat av sig på en hel generation (eller två) av finlandssvenska präster.

Två förklaringar som nog delvis bidrar till populariteten hos denna typ av resonemang har föreslagits av vänner. Mina egna funderingar kring dessa har jag skrivit med kursivstil:

  • Det är krävande att skriva predikningar, och präster tar lätt till sig knep för att fylla ut tiden. Etymologier är enkla knep för att skapa en poäng som kan kännas relevant eller intressant. Det är förvånande många mänskor som är intresserade av 'vad ord egentligen betyder' eller för den delen den något mera ackurata frågeställningen 'var olika ord kommer ifrån'. Eftersom ett sådant intresse faktiskt finns är det klart att enkla svar på den frågan är ett sätt att väcka intresse, eller iallafall ge publiken tillräckligt.
  • Präster är tvungna att läsa flera språk. Förmågan att läsa latin och grekiska har iallafall tidigare setts med respekt, och detta ger prästerna möjligheten att demonstrera sin språkkunskap. 
Nå, oavsett varför denna ovana vunnit spridning bör man kanske reflektera kring problemen den kan leda till, när mänskor utan språklig bildning hör sådana förklaringar. Ibland ändrar ord faktiskt sin betydelse. Jämför t.ex. engelskans meat och svenskans mat, som ursprungligen var ett och samma ord. Eller för den delen deer och djur. Ord som protest, elev, eller representera behöver inte nödvändigtvis ha något i dagens läge att göra med sin ursprungliga betydelse. Detta kan också vara sant för hela fraser - exempelvis engelskans 'begging the question' har inget att göra med vare sig frågor eller att tigga, utan betecknar (i bildat språk) en typ av cirkelresonemang! Människor har lätt för att ta till sig etymologier och tro att ursprungsbetydelsen också är den enda rätta - till och med i fall där ursprungsbetydelsen inte längre används. (Med många ord vet vi inte ens vad den ursprungliga betydelsen varit!) 

Som exempel på detta finns en del feminister som blir arga genast de hör frasen 'tumregel', på grund av tron att denna fras kommer från en medeltida regel som angett att man får slå sin fru med en pinne som är som mest lika grov som ens tumme. Någon sådan regel har nog aldrig funnits, och varken betydelsen eller användningen av detta ord har något med sådana regler att göra, det betecknar helt enkelt en något förenklad anvisning för hur något bör göras. 

Slutligen kan också ologiska resonemang döljas bakom etymologier - Vikström kommer snubblande nära detta i sitt resonemang kring protest - vore det mindre nödvändigt att man implicit talar för något om ordet istället hade varit motsäga? Därutöver behöver det någonting Vikström menar att Donner talat för inte nödvändigtvis ha varit väldigt tydligt - det kan lika gärna ha varit ett ytterst brett spektrum av alternativ av stilen vad som helst utom detta. Isåfall är det lite oklart om det är vettigt att ens kalla detta för ett någonting.  I detta fall darrar det dock bara lite på ribban - i andra fall kan etymologiskt grundade felaktiga resonemang dock leda in flera på felaktiga tankebanor.

Således är det lite riskabelt att använda etymologiska resonemang alltför ofta, emedan människor sällan inser hur begränsad tillämplighet dessa faktiskt har.


Källor:
[1] Donner, Jörn; Vikström John; Att leva är att dö, 2002, Fontana Förlag/Verbum.

Tuesday, June 18, 2013

Fariseismen: Fjellstedt som exempel på den felaktiga bilden

Före man kritiserar något bör man troligen se till att man har en bra bild därav. Som bäst skriver jag en sammanställning av lite olika källor - nog mycket baserat på E.P. Sanders böcker igen, men söker också material från nutida svenska och engelska kristna webbsidor och böcker. Jag fann dock väldigt talande exempel på denna nidbild i Fjellstedts bibelförklaringar, och eftersom jag gillar språkdräkten tänkte jag att dessa exempel  förtjänar vara sitt eget inlägg. Innehållsmässigt är de nog att fördöma som en missvisande beskrivning, ett osakligt fördömande av en grupp om vilken Fjellstedt hade väldigt vinklad och skev kunskap.

Eftersom Fjellstedts BIBEL Med Förklaringar är tryckt med frakturtypsnitt tänkte jag att det också vore fint att återge den i samma stil. Det tog lite tid att hitta en lämplig font och fundera ut hur man riktigt skall gå till väga i blogger att få den att fungera. Tyvärr har de flesta snygga fonter den rent av dumma egenskapen att långt s är implementerat på ett osmidigt sätt: man ersätter ett helt annat tecken - ofta tydligen \ - med långt s. Detta betyder dock att i webbläsare som inte stöder .ttf som webbfont (IE9, exempelvis) kommer långa s inte att synas som långa s, utan som \. Eftersom stödet varier mellan webbläsare postar jag samma text i kommentarfältet utan märkvärdiga typsnitt.

Nåväl, det om tekniken. Fjellstedts bibelförklaringar för några verser i Matteus är rätt tydliga inte bara i sitt fördömande av fariseerna, utan även i sina beskrivningar av deras lära:

Mat 3:7 Men då han såg många af fari\eerna och \adduceerna komma till dopet, sade han till dem: I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Fari\eerna, d.ä. af\kilde eller af\öndrade, icke \å \om na\irerna, hwilka ödmjukt och efter Herrens wilja af\kilt \ig till Herrens tjen\t, utan \å, att de af högmod och efter egen wilja af\öndrat \ig från det öfriga folket genom ett utwärtes förment och heligt lefnads\ätt. De föregåfwo \ig kunna icke blott fullgöra lagen, utan äfwen göra mer än lagen bjöd. Icke underligt, allt\å, om fari\eernas \ekt kunde winna stort an\eende bland det lättrogna folket. Än mindre underligt, att Herren be\krifwer och be\traffar dem \å\om \krymtare framför alla andra.
Mat 5:20  ty jag \äger eder, att om eder rättfärdighet icke öfwergår de \kriftlärdes och fari\eernas \kolen I icke inkomma i himmelriket.  Egentligen: om eder rättfärdighet icke överflödar mer än de \kriftlärdes och fari\eernas. Wid de \i\tnämnda orden är uttrycket rättfärdighet icke tillagdt, ehuru det för\tås derunder. Hwad fari\eerna kallade rättfärdighet förtjenade nemligen icke detta namn. Likwäl berömde de \ig af en \ådan rättfärdighet, \om icke blott mot\warade lagens kraf, utan äfwen öfwerflödade och \åledes öfwerick hwad Guds lag ä\kade. Detta öfwerflöd eller des\a öfwerlopp\gerningar be\todo hufwud\akligen i menni\ko\tadgar. Till ett \å förwändt \inne kunde de enda\t komma genom ett ytligt betraktande af lagens bok\taf. Derföre må\te wår rättfärdighet öfwerflöda mer än deras. Huru mycket? Utan twifwel mycket mer, \om den rättfärdighet, hwilken kommer af tron, öfwergår den, hwilken kommer af lagens werk. Ty med den \enare, huru öfwerflödande den må \ynas, kommer ingen in i himmelriket, som enda\t är öppet för tron.
Mat 11:28 Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag \kall wederqwicka eder. Här följer nu, för hwilka Sonen will uppenbara Fadren. Kommen, utan dröj\mål, I alla \om arbeten under lagens hårda träldomsok, och ären betungade af \yndens eller mennisko\tadgarnas tryckande börda, kap 23:4, och jag \kall wederqwicka eder, genom Fadrens kännedom. Des\a ord äro för alla \yndare, som känna att de behöfwa nåd, en allmän uppmaning att \kynda till Jesus. 11:29 Tagen på eder mitt ok och lären af mig; ty jag är mild och ödmjuk i hjertat, och I \kolen finna ro till edra \jälar. Tagen, genom ett helt öfwerlemnande af eder \jelfwa i min tukt, på eder mitt ok och lären af mig, ty jag är icke en \träng och uppblå\t mä\tare \å\om fari\eerna, utan mild (\aktmodig) och ödmjuk i hjertat. "
Mat 16:12 Då för\todo de, att han icke hade \agt, att de skulle taga \ig till wara för bröds \urdeg, utan för fari\eernas och \adduceernas lära. Fari\eernas lära gick mera ut på \krymtaktig wantro, \adduceernas på grof otro. Men all fal\k lära har i grunden \amma källa och förer till \amma mål.
Han repeterar inte dessa haranger i de två andra synoptiska evangelierna, utan utgår troligen ifrån att läsaren har läst Matteus först - eller kan söka upp parallellställen på egen hand. 

Fjellstedts beskrivning är klar: fariseernas religiositet bestod endast i skrymteri: det fina i att te sig rättfärdig är att man får mänskors anseende (åtminstone från den egna gruppen som anammar samma rättfärdighetsideal). Man blandar inte in Gud i rättfärdigheten - allt gör man av egen kraft, för att visa (för Gud? Nej, snarare för sin omvärld!) att man klarar av att vara rättfärdig - till skillnad från andra, svagare människor. Deras förståelse av lagen var ytlig och detta uttryckligen som ett resultat av deras egoism och ointresse för sanningen. Detta är en rätt kraftig version av den nidbild jag vill komma till rätta med.

Förvisso är dessa textsnuttar från 1880-talet. Men har man hört tillräckligt många predikningar i lutherska eller frikyrkliga sammanhang har känner man ganska troligen igen denna bild som ännu undervisas i församlingar.

(Fonten är från http://www.morscher.com/3r/fonts/fraktur.htm, tack till Hans Morscher.)

Wednesday, June 05, 2013

Den kristna nidbilden av fariseismen: en kort introduktion (del 1)

Det här inlägget påbörjar en serie inlägg som till stor del är baserad på E.P. Sanders böcker om Paulus, Jesus och palestinsk judendom. Vad som drev mig till att skriva något dylikt är att än i denna dag finns det tusentals och åter tusentals kristna som okritiskt återupprepar en felaktig bild av fariséerna, och läser bibeln som om denna innehöll en sådan bild därav. Den innehåller inte något sådant, och om man läser den med antagandet att den gör det får man en skev bild av resten av innehållet.

Den nidbild av fariseismen som är populär på många håll har nog sitt användningsområde. Men, men, men ... när den än i denna dag associeras starkt till judendomen, när den ofta uttrycks som en saklig bild därav, etc, så påverkar detta också bilden av judendomen och dess anhängare även bland icketroende. Att en sådan negativ återverkan förekommer borde stämma till eftertanke - vill kristna verkligen så judehatets frön, om än möjligen oavsiktligt?

Inte bara konservativa kristna återupprepar dessa antaganden - de har även spritt sig till liberala kristna (som använder 'farisé' som tillmäle mot konservativa kristna, som de uppfattar följa det andliga exempel som de bibliska fariséerna antas ha föregått med, och många ateister och religionskritiska i gemen har anammat detta bruk.

E.P. Sanders avsåg skriva böcker om Paulus och Jesus syn på lagen och deras förhållande till sin samtida judendom. Han insåg i ett tidigt skede av detta projekt att den rådande bilden av judendomen mot slutet av det andra templets era var skev - den ignorerade relevant bevismaterial, det material den brydde sig om representerades ofta fel, och de källor man i praktiken brydde sig om var tillkomna i ett mycket senare skede. Material lästes ofta ytterst tendentiöst.

Chapter I, which deals with Rabbinic religion, deserves special mention, for there the criticism of the positions of other New Testament scholars over several generations becomes pronounced. The chapter was originally written in an almost entirely positive way, and it was only in the third or fourth revision that the argument against a certain understanding of Rabbinic religion was introduced. I hope that a careful reading of section I of chapter I will indicate why I jugded it necessary to introduce a tone of sharp rebuttal: milder statements have fallen on deaf ears and are now cited as if they supported views which in fact they opposed. As I read book after book in which the same texts were repeatedly misconstrued, it seemed increasingly necessary to go into the misconstruction at some length, and this involves not only criticism of misunderstandings, but also the full quotation of numerous passages which have often appeared only as references in footnotes.[1, p. xiii]
Min översättning, med eftertryck lagt på vissa ställen: Kapitel 1, vilket behandlar den rabbinska religionen, förtjänar särskilt omnämnande emedan kritiken av ståndpunkter från flera generationer av andra NT-lärde där får en klar framtoning. Kapitlet skrevs ursprungligen nästan helt i positiva termer, och det var först i andra eller tredje revisionen som argumentet mot en viss bild av den rabbinska religionen uppkom. Jag hoppas att en noggran läsning av sektion I av kapitlet kommer att tydliggöra varför jag ansåg det nödvändigt att uttrycka mothuggen såpass kraftigt: svagare uttryckssätt har inte hörsammats eller förståtts och citeras nu som om de stödde de ståndpunkter de klart vedersäger. Vartefter jag läste fler och än fler böcker i vilka samma texter återigen refererades till som stöd för påståenden de egentligen förkastar, verkade det nödvändigt med en ingående undersökning av dessa missförstånd. Detta innefattar inte bara en kritik av dem, utan också en noggrann genomgång av de källor som ofta enbart figurerat som referenser i fotnoter. [1, p. xiii, min översättning]
Sanders tar några centrala teologers och religionsforskares verk och visar hur de behandlar rabbinsk judendom. Han get Thackeray som exempel. Thackeray påstod sig inte ha forskat i judendomen, utan baserade helt enkelt sina antaganden på vad som för honom framstod vara konsensus bland religionsvetare och teologer[1, pp 2-4] . Den bok av Thackeray som används som exempel hade som mål att visa på judiska källor för Paulus tänkande, snarare än att måla upp judendomen i ett dåligt ljus. Men i det att han först ställde fram kontraster tog han sin kunskap om judendomen från andrahandskällor som inte var särdeles goda, om än vida accepterade i dåtida forskning. Thackeray fann motiv som delades av Paulus och rabbinerna, men ansåg att motivens användning var drastiskt olika.

Vidare ser Sanders över Bultmanns syn på saken:
It suffices here to say that the Jewish view, according to Weber, was that righteousness is earned by works, while Paul's was that righteousness is the gift of God received by faith. Nevertheless, despite the antithesis, the various elements that make up Paul's view have their 'roots in the older ideas of Judaism'.[1, 3]
Det räcker att här säga att den judiska synpunkten, som Weber förstod den, var att rättfärdighet förtjänas genom gärningar, medan Paulus var att rättfärdighet är en gåva från Gud mottagen genom tro(fasthet, [se min anmärkning]). Oavsett motsatsförhållandet hade delarna i Paulus synpunkt sina "rötter i judendomens äldre idéer". [min översättning av ovanstående. Det kan vara värt att beakta att engelskans "faith" oftare betyder något i stil med trofasthet än tro på en doktrin.]
Sanders finner några undantag, bland dem en Montefiore. Montefiore konkluderade efter att ha forskat i rabbinsk judendom att den judendom Paulus talar om inte är den judendom som rabbinerna representerade. Montefiores slutsats var att Paulus var i polemik mot någon annan grupp judar som inte lämnat spår efter sig. Hans gissning verkar ha varit att denna grupp var någon form av hellenistisk judendom.
He contrasted, for example, Paul's pessmism with the view of Rabbinic Judaism that the world is good (pp. 69-70). The most telling point of contrast, however, has to do with the way to salvation. In contrast to Paul's depiction of Judaism, for Rabbinic Judaism, as for Jesus, 'God was so good and near and kind, and man through the Law and through repentance, had such constant, easy and efficacious opportunities of access to Him, that there was no need of a tremendous cosmic and divine event such as was provided by the incarnation and the crucifixion' (p. 74). He then focuses on the main point: 
And even from sin and misery there was a way out. That way was constructed by God's forgiveness and man's repentance. Its outward symbol was the Day of Atonement. What neither God nor can[sic] could do according to Paul except by the incarnation of the Son, was done according to Rabbinic Judaism constantly, hour by hour, and year by year. Nothing is more peculiar in the great Epistles than the almost complete omission of the twin Rabbinic ideas of repentance and forgiveness (p. 75; cf. pp. 60, 66, 127). [1, p. 5]
Exempelvis kontrasterade han Paulus pessimism med den rabbinska judiska synen att världen är god. Men den mest centrala kontrasten fanns i hur frälsning uppnås. I motsats till Paulus beskrivning av judendomen var Gud både för rabbinsk judendom och för Jesus "så god och nära och vänlig" och "genom Lagen och syndånger hade mänskan så konstanta, effektiva och lättillgängliga möjligheter att nå Honom, att inget behov fanns för ett väldigt kosmiskt och gudomligt ingripande såsom inkarnationen och korsfästelsen". Därefter fokuserar Montefiore på sin huvudpunkt:
Även från synd och kval fanns det en utväg. Den utvägen byggdes genom Guds förlåtande och mänskans syndånger. Dess utvärtes symbol var Försoningsdagen. Vad varken Gud eller mänska kunde åstadkomma enligt Paulus utom genom Sonens inkarnation skedde oavbrutet enligt den rabbinska judendomen: varje timme, varje år. Ingenting i de stora Breven är märkligare än det näst intill fullödiga underlåtelsen att nämna de rabbinska tvillingidéerna syndånger och förlåtelse.  [1, p. 5, min översättning igen.]

Dessa exempel ger, hoppas jag, en viss inblick i hurudan den skenbild som förekommer är. Jag skall gå vidare med tre inlägg där jag utökar materialet med flera källor. Nu i det här skedet väntar jag mig följande 'kapitel':

  • Standardsynen på fariséism och dess källor
  • En sakligare syn på fariséism.
  • Av vilka orsaker har denna nidbild utvecklats och kvarhållits?


Bibliografi:
1. E.P. Sanders, Paul and Palestinian Judaism

Monday, June 03, 2013

Falskt Vittnesbörd: Ett mindre, kristet fall

Bland somliga kristna finns en väldig drift att omvända judar till kristendomen. På sitt sätt är detta helt förståeligt - om än det nog tar sig märkliga former ibland.

En av de märkliga former jag nyligen råkat hitta är en bibelutgåva. Den finns representerad på biblegateway, en relativt populär engelsk bibelwebbsida med många översättningar och verktyg. Biblegateway ägs av Zondervan, ett av världens större kristna förlag.

Bland de översättningar vi finner på biblegateway finns en version som går under benämningen Orthodox Jewish Bible. Det låter väl vidsynt och vänligt - att inkludera en Bibelöversättning som visar den judiska synen på vad olika bibelverser betyder.

Det kan ju vara på sin plats att påpeka att i diskussioner där judendomen alls dyker upp - speciellt i kristna cirklar - är det oftast en grundlös kristen bild av vad judendomen lär, snarare än vad judendomen faktiskt lär, som får florera. Så i det sammanhanget är det ju motiverat att ha en judisk översättning med, eller hur? Det kan till och med kanske lära en något?

Nå, man ska inte vara alltför optimistisk. I det här fallet leder det till en viss besvikelse! En närmare granskning av vad denna "Orthodox Jewish Bible" är ger följande överraskningar:

  • den innehåller en "översättning" av Nya Testamentet
  • så gott som alla verser där kristna och judiska översättningar skiljer åt, följer den inte bara de kristna, utan de mest konservativa kristna
  • den är inte en översättning, utan en parafras av andra, tidigare bibelöversättningar
Som exempel på den andra punkten där kan ges en översättning ur en genuin ortodox judisk bibel - ArtScrolls Stone Edition Tanach:
Psaltaren 2:12, Stone Edition: Yearn for purity, lest He grow wrathful and your way be doomed, for in a brief moment His anger will blaze; praiseworthy are all who trust in Him.
Psaltaren 2:12, OJB: Kiss the Bar (Ben, Son, [see Hebrew Mishlei 31:2; Ben HaElohim Moshiach; see 2:2,7, above]), lest he be angry, and ye perish from the Derech, for his wrath can flare up in a moment. Ashrei are all they that take refuge in him [Moshiach].

(Notera: Hebreiskans 'bar' betyder renhet (men också korn), emedan Arameiskans 'bar' betyder son. I psaltaren är hebreiskan rätt ren - kristna menar i allmänhet att det finns ett sent arameiskt lånord i den, judiska exegeter menar vanligen att det inte finns ett enda.)

Spontant kan nog OJB se mera judisk ut - hebreiska (och arameiska och till och med jiddischka) uttryck överallt - vilket också kan ge den ovane läsaren känslan av att detta är en översättning som försökt att lämna texten relativt orörd och ge inblick i orden som används i originalspråket, snarare än ett hopkok av färdiga översättningar som getts lite judisk patina. 

Sammanställaren av denna bibel är en messiansk jude - en gruppering som inte godkänns som judisk av någon annan judisk gruppering (emedan något slags godkännande av judiskheten hos andra grupperingar finns mellan alla de tre stora (ortodox, konservativ och reform) och också karaism. Rekonstruktionismen godkänns därutöver åtminstone av konservativa och reformjudiska organisationer, och erkänner själv de tre stora.

Att en kristen man med judisk bakgrund har mage att kalla en kristen översättning för "Ortodox Jewish Bible" är ganska talande, och är egentligen falskt vittnesmål - en kristen som oeftertänksamt råkar se att en sådan version finns på exempelvis biblegateway och kollar hur judarna tolkar någon viss kontroversiell vers kommer få den judiska ståndpunkten om bakfoten - något som redan är vanligt nog bland kristna. 

Var och en som vill arbeta för sanning bör fördöma sådana missvisande knep.

Thursday, May 23, 2013

Recept: Lingonpasha

Efter att en hel del lingon/tranbärskvarg blivit över bestämde jag mig helt sonika att göra en pasha-variant av efterättsresterna.
2 dl kvarg
1 dl grädde
lingonsylt efter smak
frysta tranbär
citronsaft (jag använde iofs lime, eftersom en sådan fanns tillhands)
smör ( ~50 g)
socker (ett par matskedar. Vi brukar föredra rätt syrliga smaker. Sylten innehåll i och för sig socker också.)
(1 äggula)


Vispad grädde och kvarg rörs samman, efter vilket lingonsylt rörs ner tills lämplig smak uppnås , och tranbären läggs i (och det torde ju vara en ganska uppenbar kvargefterrätt för finländska läsare åtminstone. Socker kan läggas i efter smak, förstås, men ... Eftersom jag gjort en dubbel sats emedan jag hade för mycket kvarg och grädde vars datum närmade sig med stormsteg blev en stor del över. Därmed går vi över till pasha-delen av receptet -> .) Rör ner äggulan, smält smör och socker, ställ kallt töver natten i en sil med stort kaffefilter eller någon form av matlagningsduk.

Citronsaften kan troligen ersättas med mera lingon. Om man tycker om torkad frukt i sin pasha är troligen torkade tranbär nästan bättre än frysta/färska.

Tuesday, May 21, 2013

Ett annat bortglömt bud

Biblisk lag och andemening: reglerna för vikter och mått


Kristendomen har ett intressant och mångfacetterat perspektiv på den bibliska lagen. Olika grupperingar kan stå för mycket olika syn på dess betydelse, funktion och relevans i både det dagliga livet och i gudsförhållandet. Jag kan helt ärligt påstå att jag föredrar judisk tolkning av lagen, både när den går till överdrift i bokstavlighet och när den går till överdrift åt motsatt håll; men en viss sympati har jag nog för den kristna uttolkningen av lagen, om än jag finner den inkonsekvent och selektiv på ett rent av harmligt sätt.

De flesta kristna verkar dela in den bibliska lagen i två delar - rituella och moraliska lagar. De flesta är överens om att de rituella lagarna - främst då renhetslagarna och offerlagarna - inte längre behöver hållas, men den moraliska lagen fortfarande skall följas[1]. Ofta antas det dock att lagarna inte skall tolkas bokstavligt, utan någon form av andemening skall tolkas in - ansvaret för skador förorsakade av en locklös brunn, etc kan troligen tolkas mycket vettigt i alla möjliga situationer där en persons oförsiktighet med sin egendom förorsakat skador för en annan - om nu sen skadan förorsakats av att något exploderat, rullat över något eller fallit över något. Att vidare utsträcka ansvaret till att täcka ersättning för skador på människor och inte bara husdjur kan tyckas sakligt och väl - a fortiori som rabbinernas tolkningsprincip kommit att kallas ("om man till och med skall betala ersättning för ett skadat djurs skador, hur mycket mera gäller detta inte en skadad människa") . Samma gäller lagen om ett räcke runt taket - att köra överhastighet i ett tätt bebott område med många barn i farten kan väl ses som samma typ av oförsiktighet som att inte ha ett räcke runt sitt tak. En hel del moderna företeelser kan liknas vid dessa, men ännu kraftigare: de tak vi kan falla av idag behöver vi inte ens veta att vi står på, och de locklösa brunnar vi kan falla i vet vi inte nödvändigtvis att vi fallit i före en bra stund efter att skadan skett. (Exempelvis mögelhus, gifter i vår jord, ...)

Jag hoppas de flesta kristna läsare håller med om att detta är sakliga "andemeningar" i lagen - till saken hör i och för sig att just sådana tolkningar var en stor del av vad rabbinerna motiverade med halakhisk midrash, d.v.s. den bibeltolkning som ofta anklagas för att vara sofisteri och skenhelighet. Ofta regler som stärkte ens ansvar för medmänniskan, helt enkelt. (I och för sig verkar en del högljudda kristna av amerikanskt snitt tro att kristendomen handlar om motsatsen: rätten att hävda sig själv på andras bekostnad.)

Jag har tidigare skrivit om budet om falskt vittnesmål, och min fascination för hur detta ofta glöms bort av kristna, annat än i rent juridiska situationer - det är tydligen acceptabelt med falskt vittnesmål utom om en domare är inblandad. I dagens läge måste man tänka på the court of public opinion och att den även är aktiv när det som diskuteras inte i sig är ett rättsfall, utan snarare lagstiftnings- och policymässiga beslut, samt icke-juridiska sätt att komma åt den man finner skyldig. Det finns beteenden som har drag av straff utan att vara av rättslig natur. Man kunde månne beteckna sådana  företeelser ekonomisk vigilantism eller dylikt - vi straffar företag (och indirekt mänskor) utan rättvis grund.

3 Mos:19: 35-37 "Ni skall inte handla orätt när ni dömer om längdmått, vikt och rymdmått. Riktig våg, riktiga vikter, riktigt efamått och riktigt hinmått skall ni ha. Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egypten. Ni skall hålla alla mina bud och stadgar och följa dem. Jag är Herren." 
5 Mos: 25 13-16 "Du skall inte ha dubbla vikter i påsen, större och mindre. Du skall inte ha dubbla mått i huset, större och mindre. Rätta och riktiga vikter skall du ha, liksom rätta och riktiga mått. Då får du leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig. Herren, din Gud, avskyr var och en som gör orätt i sådana ting."

Mik 6: 9-12 Herren ropar till staden - vis är den som fruktar hans namn:
Lyssna, du stam och du stadens råd! Skall jag tåla de gudlösas batmått,
de snåla efamått som jag förbannat? Kan jag godkänna fusk med vågen
och falska vikter i pungen? Stadens rika övar våld och förtryck,
dess invånare far med lögn, de talar med svekfull tunga.
Hes 45:9-12 Så säger Herren Gud: Israels furstar, nu är det nog! Upphör med våld och förtryck, handla rätt och rättfärdigt, sluta att driva mitt folk från gård och grund, säger Herren Gud. Riktig våg, riktigt efamått och riktigt batmått skall ni ha. Efa och bat skall hålla samma mått: en bat skall vara en tiondels homer, en efa likaså en tiondels homer. Måtten skall bestämmas efter homern. På en sikel skall det gå 20 gera. Tio siklar är en femtedels mina, fem siklar en tiondels mina. 50 siklar är en mina.


Förbudet mot falska vikter återkommer på flera ställen i GT, och uppmaningarna är rätt klara. Det är förstås rätt uppenbart att inköp och försäljning med falska vikter är en form av stöld eller bedrägeri, men kan vi finna en mera generell andemening i detta? Knappast är meningen att våra kilo- och metersmått är fel, och att vi genom att vi övergett efamåttet och batmåttet systematiskt gör fel på detta- andemeningen här är nog alla överens om: fiffel med våg är fel; Hesekiels detaljerade instruktion måste nog mera ses som ett retoriskt tilltag för att verkligen illustrera denna poäng - tänk er det hela lite sarkastiskt - "50 siklar är en mina, inte 49.5, inte 50.5, just precis 50 är vad det ska vara. Din sikel ska inte vara 1.1 eller 0.9 siklar, etc..."

En intressant detalj här är kraften i dessa uttalanden: "... Då får du leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig. Herren, din Gud, avskyr var och en som gör orätt i sådana ting", för att inte tala om att en av gångerna denna regel ges i Torahn följs det av "Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egypten. Ni skall hålla alla mina bud och stadgar och följa dem. Jag är Herren". 

I dagens läge är många interaktioner en form av handel: arbetsgivaren köper en tjänst, arbetstagaren säljer en tjänst, arbetsgivaren i sin tur säljer vidare sin firmas kompetens eller produkt. Detta går utöver tjänster och ting, och handlar även om hur vi behandlar våra vänner: om vi dömer en vän hårdare än en annan för samma övertramp, väger vi inte med samma vikt. Samma skala ska gälla för alla. 

Men även om vi tänker oss de interaktioner som inte är handel - vem vi hjälper ur akut fara om vi råkar komma förbi lägligt, vem vi rekommenderar till en arbetsgivare, vilka grupper vi arbetar politiskt för att skall givas privilegier eller rättigheter, (och vilka gruppers rättigheter vi arbetar emot!) etc - om  bör vi  använda samma vikter för alla: vi kan inte anse att homosexuellas oförmåga att tillsammans dana barn är ett hinder för äktenskap om vi samtidigt tillåter infertila att gifta sig - isåfall väger vi argumentet olika för de homosexuellas och de infertilas del. Om argumentet väger emot att ge de homosexuella denna rätt, väger det just precis lika mycket emot de infertilas rätt att gifta sig. Alternativt - och vettigast - är att erkänna att detta argument bara är något som de som motarbetar de homosexuellas rättigheter döljer sig bakom. Tyvärr är detta fega beteende - det att de vägrar erkänna att de saknar vettiga, sansade argument - samtidigt en synd mot ett bud Bibeln mycket starkt predikar - vi skall använda samma vikter i alla transaktioner. 

Man brukar ibland tala om att ett argument väger tungt för något. Vad jag här försöker säga är att vi måste vara ärliga och konsekventa i hur vi väger deras vikt, för annars bryter vi mot andemeningen i ett viktigt bud.

[1] Se, exempelvis, http://www.ljustorpsbaptistforsamling.se/?p=193 Tolkningen att den rituella lagen ännu gäller för judar om än de skulle tro på Jesus är en relativt ny doktrin inom modern kristendom, om än den månne även hölls av de allra tidigaste kristna. De flesta  kristna kyrkor fram tills 1900-talet skulle anse en jude som höll judisk lag för en falsk konvertit. En annan källa som uttrycker en liknande indelning och några intressanta synpunkter om lagen är http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/?p=1159 och slutligen också http://www.katekesen.se/index.htm?13k1949_.htm för en mera katolsk syn på saken.