Den nidbild av fariseismen som är populär på många håll har nog sitt användningsområde. Men, men, men ... när den än i denna dag associeras starkt till judendomen, när den ofta uttrycks som en saklig bild därav, etc, så påverkar detta också bilden av judendomen och dess anhängare även bland icketroende. Att en sådan negativ återverkan förekommer borde stämma till eftertanke - vill kristna verkligen så judehatets frön, om än möjligen oavsiktligt?
Inte bara konservativa kristna återupprepar dessa antaganden - de har även spritt sig till liberala kristna (som använder 'farisé' som tillmäle mot konservativa kristna, som de uppfattar följa det andliga exempel som de bibliska fariséerna antas ha föregått med, och många ateister och religionskritiska i gemen har anammat detta bruk.
E.P. Sanders avsåg skriva böcker om Paulus och Jesus syn på lagen och deras förhållande till sin samtida judendom. Han insåg i ett tidigt skede av detta projekt att den rådande bilden av judendomen mot slutet av det andra templets era var skev - den ignorerade relevant bevismaterial, det material den brydde sig om representerades ofta fel, och de källor man i praktiken brydde sig om var tillkomna i ett mycket senare skede. Material lästes ofta ytterst tendentiöst.
Chapter I, which deals with Rabbinic religion, deserves special mention, for there the criticism of the positions of other New Testament scholars over several generations becomes pronounced. The chapter was originally written in an almost entirely positive way, and it was only in the third or fourth revision that the argument against a certain understanding of Rabbinic religion was introduced. I hope that a careful reading of section I of chapter I will indicate why I jugded it necessary to introduce a tone of sharp rebuttal: milder statements have fallen on deaf ears and are now cited as if they supported views which in fact they opposed. As I read book after book in which the same texts were repeatedly misconstrued, it seemed increasingly necessary to go into the misconstruction at some length, and this involves not only criticism of misunderstandings, but also the full quotation of numerous passages which have often appeared only as references in footnotes.[1, p. xiii]
Min översättning, med eftertryck lagt på vissa ställen: Kapitel 1, vilket behandlar den rabbinska religionen, förtjänar särskilt omnämnande emedan kritiken av ståndpunkter från flera generationer av andra NT-lärde där får en klar framtoning. Kapitlet skrevs ursprungligen nästan helt i positiva termer, och det var först i andra eller tredje revisionen som argumentet mot en viss bild av den rabbinska religionen uppkom. Jag hoppas att en noggran läsning av sektion I av kapitlet kommer att tydliggöra varför jag ansåg det nödvändigt att uttrycka mothuggen såpass kraftigt: svagare uttryckssätt har inte hörsammats eller förståtts och citeras nu som om de stödde de ståndpunkter de klart vedersäger. Vartefter jag läste fler och än fler böcker i vilka samma texter återigen refererades till som stöd för påståenden de egentligen förkastar, verkade det nödvändigt med en ingående undersökning av dessa missförstånd. Detta innefattar inte bara en kritik av dem, utan också en noggrann genomgång av de källor som ofta enbart figurerat som referenser i fotnoter. [1, p. xiii, min översättning]Sanders tar några centrala teologers och religionsforskares verk och visar hur de behandlar rabbinsk judendom. Han get Thackeray som exempel. Thackeray påstod sig inte ha forskat i judendomen, utan baserade helt enkelt sina antaganden på vad som för honom framstod vara konsensus bland religionsvetare och teologer[1, pp 2-4] . Den bok av Thackeray som används som exempel hade som mål att visa på judiska källor för Paulus tänkande, snarare än att måla upp judendomen i ett dåligt ljus. Men i det att han först ställde fram kontraster tog han sin kunskap om judendomen från andrahandskällor som inte var särdeles goda, om än vida accepterade i dåtida forskning. Thackeray fann motiv som delades av Paulus och rabbinerna, men ansåg att motivens användning var drastiskt olika.
Vidare ser Sanders över Bultmanns syn på saken:
It suffices here to say that the Jewish view, according to Weber, was that righteousness is earned by works, while Paul's was that righteousness is the gift of God received by faith. Nevertheless, despite the antithesis, the various elements that make up Paul's view have their 'roots in the older ideas of Judaism'.[1, 3]
Det räcker att här säga att den judiska synpunkten, som Weber förstod den, var att rättfärdighet förtjänas genom gärningar, medan Paulus var att rättfärdighet är en gåva från Gud mottagen genom tro(fasthet, [se min anmärkning]). Oavsett motsatsförhållandet hade delarna i Paulus synpunkt sina "rötter i judendomens äldre idéer". [min översättning av ovanstående. Det kan vara värt att beakta att engelskans "faith" oftare betyder något i stil med trofasthet än tro på en doktrin.]Sanders finner några undantag, bland dem en Montefiore. Montefiore konkluderade efter att ha forskat i rabbinsk judendom att den judendom Paulus talar om inte är den judendom som rabbinerna representerade. Montefiores slutsats var att Paulus var i polemik mot någon annan grupp judar som inte lämnat spår efter sig. Hans gissning verkar ha varit att denna grupp var någon form av hellenistisk judendom.
He contrasted, for example, Paul's pessmism with the view of Rabbinic Judaism that the world is good (pp. 69-70). The most telling point of contrast, however, has to do with the way to salvation. In contrast to Paul's depiction of Judaism, for Rabbinic Judaism, as for Jesus, 'God was so good and near and kind, and man through the Law and through repentance, had such constant, easy and efficacious opportunities of access to Him, that there was no need of a tremendous cosmic and divine event such as was provided by the incarnation and the crucifixion' (p. 74). He then focuses on the main point:
And even from sin and misery there was a way out. That way was constructed by God's forgiveness and man's repentance. Its outward symbol was the Day of Atonement. What neither God nor can[sic] could do according to Paul except by the incarnation of the Son, was done according to Rabbinic Judaism constantly, hour by hour, and year by year. Nothing is more peculiar in the great Epistles than the almost complete omission of the twin Rabbinic ideas of repentance and forgiveness (p. 75; cf. pp. 60, 66, 127). [1, p. 5]
Exempelvis kontrasterade han Paulus pessimism med den rabbinska judiska synen att världen är god. Men den mest centrala kontrasten fanns i hur frälsning uppnås. I motsats till Paulus beskrivning av judendomen var Gud både för rabbinsk judendom och för Jesus "så god och nära och vänlig" och "genom Lagen och syndånger hade mänskan så konstanta, effektiva och lättillgängliga möjligheter att nå Honom, att inget behov fanns för ett väldigt kosmiskt och gudomligt ingripande såsom inkarnationen och korsfästelsen". Därefter fokuserar Montefiore på sin huvudpunkt:
Även från synd och kval fanns det en utväg. Den utvägen byggdes genom Guds förlåtande och mänskans syndånger. Dess utvärtes symbol var Försoningsdagen. Vad varken Gud eller mänska kunde åstadkomma enligt Paulus utom genom Sonens inkarnation skedde oavbrutet enligt den rabbinska judendomen: varje timme, varje år. Ingenting i de stora Breven är märkligare än det näst intill fullödiga underlåtelsen att nämna de rabbinska tvillingidéerna syndånger och förlåtelse. [1, p. 5, min översättning igen.]
Dessa exempel ger, hoppas jag, en viss inblick i hurudan den skenbild som förekommer är. Jag skall gå vidare med tre inlägg där jag utökar materialet med flera källor. Nu i det här skedet väntar jag mig följande 'kapitel':
- Standardsynen på fariséism och dess källor
- En sakligare syn på fariséism.
- Av vilka orsaker har denna nidbild utvecklats och kvarhållits?
Bibliografi:
1. E.P. Sanders, Paul and Palestinian Judaism
No comments:
Post a Comment