Så, vilka var fariséerna? Fariséerna var en grupp inom judendomen under senare hälften av andra templets tid. Grupperingens funktion var någonstans mellan politiskt parti och religiöst samfund, säkerligen med varierande tyngd på dessa olika delfunktioner under olika tidevarv. (I vilken mån det går att vettigt separera dessa två funktioner i ett samhälle där religionen var så central som i de flesta dåtida samhällen är också svårt att säga.)
Beteckning farisée kommer från arameiskans eller hebreiskans ord för 'avskiljd', men exakt vari denna avskiljdhet bestod vet man inte med säkerhet, och alternativ som olika uttolkare utgått från inkluderar avskildhet från icke-judar, från icke-religiösa judar eller från rituellt orena ting.
Fariséerna är den grupp bland judarna som Jesus mest går i polemik med. En fullständig samling av alla diskussioner i evangelierna mellan Jesus och fariséerna vore rätt stor.
Det är dock klart att liksom fariséerna accepterade även Jesus en vidare kanon än sadducéerna - men eftersom varken de kristna eller judarna hade sammanställt några riktlinjer för kanonicitet vid den tiden kan vi knappast säga mycket mera än så; Jesus citerar inte alla de gammaltestamentliga böcker som ingår i kristen kanon, så deras kanonicitet kan inte härledas från att se vilka han accepterade. Likaså citerar Nya Testamentet också böcker som inte ingår i de flesta kristna kyrkors kanon - mest specifikt då Enoks bok (som dock vissa ortodoxa kyrkor har med). Å andra sidan citerar även de tidiga rabbinerna - som antas vara en fortsättning på fariseerna - några verk utanför den kanon som sedermera blev riktgivande inom Judendomen.
Fariseerna definierades till mycket mindre grad av sin kanon än vad protestantisk evangelikal kristendom definieras av sin - fariseerna såg inte Bibeln som den enda av Gud utgivna auktoriteten i frågor om lära och beteende. I och för sig ser inte evangelikala protestanter den som det heller - många lutheraner hävdar sig vara sola skriptura ena dagen, och baserar sin lära på konkordieböckerna den nästa, och på oskriven tradition den tredje. Till skillnad från det fenomenet - "förmäten sola scriptura" - var fariseerna ärligt icke-sola-skriptura. De tillskrev den fariseiska traditionen giltighet, och var öppna med att den var ett tillägg till Bibeln.
De ansåg delvis att den var utgiven av Gud på Sinai, och att Moses undervisat Joshua dess helhet, och han i sin tur undervisade den vidare. Rabbinerna såg sig själva som arvtagare till denna lära. Att Gud skulle gett en kompletterande, muntlig Torah kan ses som mycket märkligt för en modern mänska, oavsett tro. Men Torahn var oklar i många detaljer, och för att kunna ha ett enhetligt system - så att både befolkningen och domarkåren kunde veta när en öveträdelse skett eller inte skett - var man tvungna att specificera en hel del.
Detta har i någon mån en grund i Bibeln:
13Nästa dag satte sig Mose för att skipa rätt bland folket, och folket stod omkring honom från morgonen ända till kvällen. 14När svärfadern såg hur mycket Mose hade att uträtta sade han: ”Måste du göra allt detta för folket? Varför skall du ensam sitta här med allt folket omkring dig från morgon till kväll?” – 15”Folket kommer ju till mig för att fråga Gud”, svarade Mose. 16”När de har någon tvist kommer de till mig, och jag skipar rätt mellan dem och lär dem Guds bud och lagar.” 17Hans svärfar sade: ”Det här har du inte ordnat bra. 18 Du tröttar ut både dig själv och allt folket som står här. Arbetet blir för tungt för dig, du kan inte göra det ensam. 19 Nu skall du lyssna på mitt råd, då skall Gud vara med dig. Själv kan du vara folkets talesman inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom, 20 och du skall inskärpa buden och lagarna hos dem och lära dem vilken väg de skall gå och hur de bör handla. 21 Men du skall utse några bland folket, dugande och gudfruktiga män, pålitliga och redbara, och sätta dem att leda grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 22 De skall alltid skipa rätt bland folket; alla viktiga fall får de hänskjuta till dig, men i de enklare målen kan de själva döma. Så kan du lätta din börda och låta dem bära den tillsammans med dig. 23 Om du gör detta och det sker på Guds befallning kan du hålla ut, och alla som är här kan också gå hem nöjda.” 24 Mose lyssnade till sin svärfar och rättade sig efter honom. 25 Han valde ut dugande män bland israeliterna och gjorde dem till hövdingar över folket, till ledare för grupper på tusen eller hundra eller femtio eller tio. 26 De skipade alltid rätt bland folket; svåra fall hänsköt de till Mose, men i de enklare målen dömde de själva. [2 Mos 18]
Idéen är då att de beslut som tagits i de svårare målen är prejudikat vilka bestämmer vidare tillämpning av lagen. Vidare ansåg fariséerna att exempelvis dessa verser klart hänvisade till påbud givna utanför den skrivna Torahn:
20 När Herren, din Gud, utvidgar ditt område, så som han har lovat dig, och du får lust att äta kött och säger: ”Jag vill ha kött”, då får du äta så mycket du vill. 21 Om du har långt till den plats som Herren, din Gud, väljer ut till hemvist för sitt namn, kan du i enlighet med mina befallningar slakta kor och får som Herren har gett dig och äta så mycket du vill av köttet i dina städer [5 Mos 12]
Eftersom inga sådana befallningar givits i texten, måste de ha givits utanför texten - dvs muntligen.
Det att exempelvis sabbatsbrott enligt den skrivna lagen var belagt med dödsstraff - men lagen ingenstans beskrev vad som var ett sabbatsbrott - krävde även det en precisering av exakt vad som var tillåtet. I jämförelse kan nämnas att karaiterna - de judar som sedan tidig medeltid förkastat den muntliga torahn - sitter stilla hemma under sabbaten, förkastar sex på sabbaten, etc. Rabbinska judar har däremot en hel del tillåtna göromål, och strävar efter att göra sabbaten till en relativt festlig högtid - med festmåltid, vin och sång, och gifta par uppmanas ha sex i mån av möjlighet.
Sålunda fann sig fariseerna rätt övertygade om existensen av ett regelsystem som preciserade vad exakt det bibliska regelsystemet krävde. De flesta som har gått någon form av protestantiskt inspirerad religionsundervisning har med säkerhet fått höra att det fariseiska systemet fokuserade på rättfärdighet genom gärningar (och därmed var det något slags skrymteri), och därför skapade de också över måttan noggranna regler för att kunna smätta folk på fingrarna om de missade någon detalj, eller för den delen för att kunna skina med hur väl de följde dessa regler.
Detta ter sig dock som en rätt ogrundad fördom, och ett närmare studium av hur fariseerna förhöll sig till lagen visar att de verkar ha haft ett mycket sundare förhållande till den än så. Mer om detta i nästa inlägg, som förhoppningsvis inte tar lika länge att skriva.
No comments:
Post a Comment