En (o)vana i finlandssvenska lutherska predikningar

Jag läste för ett tag sedan Jörn Donner och John Vikströms korrespondensbok Att leva är att dö (2002, Fontana Förlag/Verbum). I sig är boken inte banbrytande, men ger en viss insikt i dessa två tänkares syn på livet, döden, mänsklighet och kultur, m.m. Dock påminde Vikström mig ställvis om uttryckssätt jag hört i ett otal predikningar från flera präster.

De nedanstående citaten från Vikströms delar i boken torde vara de exempel som förekom:

Det är ju denna logik som kommer till uttryck i ordet protest. Genom prefixet pro är ordet protest ett ganska positivt ord. Den kritiska protesten har som sin logiska förutsättning det som man vittnar för, pro-testen, det som man vill intyga och betyga. Den som protesterar och kritiserar och talar mot någonting, talar samtidigt implicit för någonting. Den som vill till källan måste som bekant simma mot strömmen. [1, s. 61]

När man utövar ett ämbete, handlar och talar man i många sammanhang på ämbetets vägnar, inte som privatperson. Man re-presenterar, gör sin organisation eller institution present genom sin person, sina ord, sitt handlande. [1, s. 96]

Där, liksom hemma, gäller det att minnas vad ordet elev egentligen syftar på, och att både läraren och föräldern är kallade att vara elevator. [1, s. 129]

I och för sig gör sig dessa citat mindre väl utanför sin kontext. De saker Vikström använder etymologi för att påpeka är på det hela taget relativt vettiga - om än det kunde ha funnits mera träffande sätt att framföra samma poäng.

Jag har minnesbilder från tiden när jag regelbundet besökte gudstjänster, och även senare besök jag gjort i lutherska sammanhang, och detta etymologiserande tycks mig vara rätt populärt. Spontant funderar jag om någon lärare vid någon av de teologiska fakulteterna haft vanan att resonera mycket med etymologier, och att detta smittat av sig på en hel generation (eller två) av finlandssvenska präster.

Två förklaringar som nog delvis bidrar till populariteten hos denna typ av resonemang har föreslagits av vänner. Mina egna funderingar kring dessa har jag skrivit med kursivstil:

• Det är krävande att skriva predikningar, och präster tar lätt till sig knep för att fylla ut tiden. Etymologier är enkla knep för att skapa en poäng som kan kännas relevant eller intressant. Det är förvånande många mänskor som är intresserade av 'vad ord egentligen betyder' eller för den delen den något mera ackurata frågeställningen 'var olika ord kommer ifrån'. Eftersom ett sådant intresse faktiskt finns är det klart att enkla svar på den frågan är ett sätt att väcka intresse, eller iallafall ge publiken tillräckligt.
• Präster är tvungna att läsa flera språk. Förmågan att läsa latin och grekiska har iallafall tidigare setts med respekt, och detta ger prästerna möjligheten att demonstrera sin språkkunskap. 

Nå, oavsett varför denna ovana vunnit spridning bör man kanske reflektera kring problemen den kan leda till, när mänskor utan språklig bildning hör sådana förklaringar. Ibland ändrar ord faktiskt sin betydelse. Jämför t.ex. engelskans meat och svenskans mat, som ursprungligen var ett och samma ord. Eller för den delen deer och djur. Ord som protest, elev, eller representera behöver inte nödvändigtvis ha något i dagens läge att göra med sin ursprungliga betydelse. Detta kan också vara sant för hela fraser - exempelvis engelskans 'begging the question' har inget att göra med vare sig frågor eller att tigga, utan betecknar (i bildat språk) en typ av cirkelresonemang! Människor har lätt för att ta till sig etymologier och tro att ursprungsbetydelsen också är den enda rätta - till och med i fall där ursprungsbetydelsen inte längre används. (Med många ord vet vi inte ens vad den ursprungliga betydelsen varit!) 

Som exempel på detta finns en del feminister som blir arga genast de hör frasen 'tumregel', på grund av tron att denna fras kommer från en medeltida regel som angett att man får slå sin fru med en pinne som är som mest lika grov som ens tumme. Någon sådan regel har nog aldrig funnits, och varken betydelsen eller användningen av detta ord har något med sådana regler att göra, det betecknar helt enkelt en något förenklad anvisning för hur något bör göras. 

Slutligen kan också ologiska resonemang döljas bakom etymologier - Vikström kommer snubblande nära detta i sitt resonemang kring protest - vore det mindre nödvändigt att man implicit talar för något om ordet istället hade varit motsäga? Därutöver behöver det någonting Vikström menar att Donner talat för inte nödvändigtvis ha varit väldigt tydligt - det kan lika gärna ha varit ett ytterst brett spektrum av alternativ av stilen vad som helst utom detta. Isåfall är det lite oklart om det är vettigt att ens kalla detta för ett någonting.  I detta fall darrar det dock bara lite på ribban - i andra fall kan etymologiskt grundade felaktiga resonemang dock leda in flera på felaktiga tankebanor.

Således är det lite riskabelt att använda etymologiska resonemang alltför ofta, emedan människor sällan inser hur begränsad tillämplighet dessa faktiskt har.

Källor:

[1] Donner, Jörn; Vikström John; Att leva är att dö, 2002, Fontana Förlag/Verbum.

Fariseismen: Fjellstedt som exempel på den felaktiga bilden

Före man kritiserar något bör man troligen se till att man har en bra bild därav. Som bäst skriver jag en sammanställning av lite olika källor - nog mycket baserat på E.P. Sanders böcker igen, men söker också material från nutida svenska och engelska kristna webbsidor och böcker. Jag fann dock väldigt talande exempel på denna nidbild i Fjellstedts bibelförklaringar, och eftersom jag gillar språkdräkten tänkte jag att dessa exempel  förtjänar vara sitt eget inlägg. Innehållsmässigt är de nog att fördöma som en missvisande beskrivning, ett osakligt fördömande av en grupp om vilken Fjellstedt hade väldigt vinklad och skev kunskap.

Eftersom Fjellstedts BIBEL Med Förklaringar är tryckt med frakturtypsnitt tänkte jag att det också vore fint att återge den i samma stil. Det tog lite tid att hitta en lämplig font och fundera ut hur man riktigt skall gå till väga i blogger att få den att fungera. Tyvärr har de flesta snygga fonter den rent av dumma egenskapen att långt s är implementerat på ett osmidigt sätt: man ersätter ett helt annat tecken - ofta tydligen \ - med långt s. Detta betyder dock att i webbläsare som inte stöder .ttf som webbfont (IE9, exempelvis) kommer långa s inte att synas som långa s, utan som \. Eftersom stödet varier mellan webbläsare postar jag samma text i kommentarfältet utan märkvärdiga typsnitt.

Nåväl, det om tekniken. Fjellstedts bibelförklaringar för några verser i Matteus är rätt tydliga inte bara i sitt fördömande av fariseerna, utan även i sina beskrivningar av deras lära:

Mat 3:7 Men då han såg många af fari\eerna och \adduceerna komma till dopet, sade han till dem: I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Fari\eerna, d.ä. af\kilde eller af\öndrade, icke \å \om na\irerna, hwilka ödmjukt och efter Herrens wilja af\kilt \ig till Herrens tjen\t, utan \å, att de af högmod och efter egen wilja af\öndrat \ig från det öfriga folket genom ett utwärtes förment och heligt lefnads\ätt. De föregåfwo \ig kunna icke blott fullgöra lagen, utan äfwen göra mer än lagen bjöd. Icke underligt, allt\å, om fari\eernas \ekt kunde winna stort an\eende bland det lättrogna folket. Än mindre underligt, att Herren be\krifwer och be\traffar dem \å\om \krymtare framför alla andra.

Mat 5:20  ty jag \äger eder, att om eder rättfärdighet icke öfwergår de \kriftlärdes och fari\eernas \kolen I icke inkomma i himmelriket.  Egentligen: om eder rättfärdighet icke överflödar mer än de \kriftlärdes och fari\eernas. Wid de \i\tnämnda orden är uttrycket rättfärdighet icke tillagdt, ehuru det för\tås derunder. Hwad fari\eerna kallade rättfärdighet förtjenade nemligen icke detta namn. Likwäl berömde de \ig af en \ådan rättfärdighet, \om icke blott mot\warade lagens kraf, utan äfwen öfwerflödade och \åledes öfwerick hwad Guds lag ä\kade. Detta öfwerflöd eller des\a öfwerlopp\gerningar be\todo hufwud\akligen i menni\ko\tadgar. Till ett \å förwändt \inne kunde de enda\t komma genom ett ytligt betraktande af lagens bok\taf. Derföre må\te wår rättfärdighet öfwerflöda mer än deras. Huru mycket? Utan twifwel \å mycket mer, \om den rättfärdighet, hwilken kommer af tron, öfwergår den, hwilken kommer af lagens werk. Ty med den \enare, huru öfwerflödande den må \ynas, kommer ingen in i himmelriket, som enda\t är öppet för tron.

Mat 11:28 Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag \kall wederqwicka eder. Här följer nu, för hwilka Sonen will uppenbara Fadren. Kommen, utan dröj\mål, I alla \om arbeten under lagens hårda träldomsok, och ären betungade af \yndens eller mennisko\tadgarnas tryckande börda, kap 23:4, och jag \kall wederqwicka eder, genom Fadrens kännedom. Des\a ord äro för alla \yndare, som känna att de behöfwa nåd, en allmän uppmaning att \kynda till Jesus. 11:29 Tagen på eder mitt ok och lären af mig; ty jag är mild och ödmjuk i hjertat, och I \kolen finna ro till edra \jälar. Tagen, genom ett helt öfwerlemnande af eder \jelfwa i min tukt, på eder mitt ok och lären af mig, ty jag är icke en \träng och uppblå\t mä\tare \å\om fari\eerna, utan mild (\aktmodig) och ödmjuk i hjertat. "

Mat 16:12 Då för\todo de, att han icke hade \agt, att de skulle taga \ig till wara för bröds \urdeg, utan för fari\eernas och \adduceernas lära. Fari\eernas lära gick mera ut på \krymtaktig wantro, \adduceernas på grof otro. Men all fal\k lära har i grunden \amma källa och förer till \amma mål.

Han repeterar inte dessa haranger i de två andra synoptiska evangelierna, utan utgår troligen ifrån att läsaren har läst Matteus först - eller kan söka upp parallellställen på egen hand. 

Fjellstedts beskrivning är klar: fariseernas religiositet bestod endast i skrymteri: det fina i att te sig rättfärdig är att man får mänskors anseende (åtminstone från den egna gruppen som anammar samma rättfärdighetsideal). Man blandar inte in Gud i rättfärdigheten - allt gör man av egen kraft, för att visa (för Gud? Nej, snarare för sin omvärld!) att man klarar av att vara rättfärdig - till skillnad från andra, svagare människor. Deras förståelse av lagen var ytlig och detta uttryckligen som ett resultat av deras egoism och ointresse för sanningen. Detta är en rätt kraftig version av den nidbild jag vill komma till rätta med.

Förvisso är dessa textsnuttar från 1880-talet. Men har man hört tillräckligt många predikningar i lutherska eller frikyrkliga sammanhang har känner man ganska troligen igen denna bild som ännu undervisas i församlingar.

(Fonten är från http://www.morscher.com/3r/fonts/fraktur.htm, tack till Hans Morscher.)

Den kristna nidbilden av fariseismen: en kort introduktion (del 1)

Det här inlägget påbörjar en serie inlägg som till stor del är baserad på E.P. Sanders böcker om Paulus, Jesus och palestinsk judendom. Vad som drev mig till att skriva något dylikt är att än i denna dag finns det tusentals och åter tusentals kristna som okritiskt återupprepar en felaktig bild av fariséerna, och läser bibeln som om denna innehöll en sådan bild därav. Den innehåller inte något sådant, och om man läser den med antagandet att den gör det får man en skev bild av resten av innehållet.

Den nidbild av fariseismen som är populär på många håll har nog sitt användningsområde. Men, men, men ... när den än i denna dag associeras starkt till judendomen, när den ofta uttrycks som en saklig bild därav, etc, så påverkar detta också bilden av judendomen och dess anhängare även bland icketroende. Att en sådan negativ återverkan förekommer borde stämma till eftertanke - vill kristna verkligen så judehatets frön, om än möjligen oavsiktligt?

Inte bara konservativa kristna återupprepar dessa antaganden - de har även spritt sig till liberala kristna (som använder 'farisé' som tillmäle mot konservativa kristna, som de uppfattar följa det andliga exempel som de bibliska fariséerna antas ha föregått med, och många ateister och religionskritiska i gemen har anammat detta bruk.

E.P. Sanders avsåg skriva böcker om Paulus och Jesus syn på lagen och deras förhållande till sin samtida judendom. Han insåg i ett tidigt skede av detta projekt att den rådande bilden av judendomen mot slutet av det andra templets era var skev - den ignorerade relevant bevismaterial, det material den brydde sig om representerades ofta fel, och de källor man i praktiken brydde sig om var tillkomna i ett mycket senare skede. Material lästes ofta ytterst tendentiöst.

Chapter I, which deals with Rabbinic religion, deserves special mention, for there the criticism of the positions of other New Testament scholars over several generations becomes pronounced. The chapter was originally written in an almost entirely positive way, and it was only in the third or fourth revision that the argument against a certain understanding of Rabbinic religion was introduced. I hope that a careful reading of section I of chapter I will indicate why I jugded it necessary to introduce a tone of sharp rebuttal: milder statements have fallen on deaf ears and are now cited as if they supported views which in fact they opposed. As I read book after book in which the same texts were repeatedly misconstrued, it seemed increasingly necessary to go into the misconstruction at some length, and this involves not only criticism of misunderstandings, but also the full quotation of numerous passages which have often appeared only as references in footnotes.[1, p. xiii]

Min översättning, med eftertryck lagt på vissa ställen: Kapitel 1, vilket behandlar den rabbinska religionen, förtjänar särskilt omnämnande emedan kritiken av ståndpunkter från flera generationer av andra NT-lärde där får en klar framtoning. Kapitlet skrevs ursprungligen nästan helt i positiva termer, och det var först i andra eller tredje revisionen som argumentet mot en viss bild av den rabbinska religionen uppkom. Jag hoppas att en noggran läsning av sektion I av kapitlet kommer att tydliggöra varför jag ansåg det nödvändigt att uttrycka mothuggen såpass kraftigt: svagare uttryckssätt har inte hörsammats eller förståtts och citeras nu som om de stödde de ståndpunkter de klart vedersäger. Vartefter jag läste fler och än fler böcker i vilka samma texter återigen refererades till som stöd för påståenden de egentligen förkastar, verkade det nödvändigt med en ingående undersökning av dessa missförstånd. Detta innefattar inte bara en kritik av dem, utan också en noggrann genomgång av de källor som ofta enbart figurerat som referenser i fotnoter. [1, p. xiii, min översättning]

Sanders tar några centrala teologers och religionsforskares verk och visar hur de behandlar rabbinsk judendom. Han get Thackeray som exempel. Thackeray påstod sig inte ha forskat i judendomen, utan baserade helt enkelt sina antaganden på vad som för honom framstod vara konsensus bland religionsvetare och teologer[1, pp 2-4] . Den bok av Thackeray som används som exempel hade som mål att visa på judiska källor för Paulus tänkande, snarare än att måla upp judendomen i ett dåligt ljus. Men i det att han först ställde fram kontraster tog han sin kunskap om judendomen från andrahandskällor som inte var särdeles goda, om än vida accepterade i dåtida forskning. Thackeray fann motiv som delades av Paulus och rabbinerna, men ansåg att motivens användning var drastiskt olika.

Vidare ser Sanders över Bultmanns syn på saken:

It suffices here to say that the Jewish view, according to Weber, was that righteousness is earned by works, while Paul's was that righteousness is the gift of God received by faith. Nevertheless, despite the antithesis, the various elements that make up Paul's view have their 'roots in the older ideas of Judaism'.[1, 3]

Det räcker att här säga att den judiska synpunkten, som Weber förstod den, var att rättfärdighet förtjänas genom gärningar, medan Paulus var att rättfärdighet är en gåva från Gud mottagen genom tro(fasthet, [se min anmärkning]). Oavsett motsatsförhållandet hade delarna i Paulus synpunkt sina "rötter i judendomens äldre idéer". [min översättning av ovanstående. Det kan vara värt att beakta att engelskans "faith" oftare betyder något i stil med trofasthet än tro på en doktrin.]

Sanders finner några undantag, bland dem en Montefiore. Montefiore konkluderade efter att ha forskat i rabbinsk judendom att den judendom Paulus talar om inte är den judendom som rabbinerna representerade. Montefiores slutsats var att Paulus var i polemik mot någon annan grupp judar som inte lämnat spår efter sig. Hans gissning verkar ha varit att denna grupp var någon form av hellenistisk judendom.

He contrasted, for example, Paul's pessmism with the view of Rabbinic Judaism that the world is good (pp. 69-70). The most telling point of contrast, however, has to do with the way to salvation. In contrast to Paul's depiction of Judaism, for Rabbinic Judaism, as for Jesus, 'God was so good and near and kind, and man through the Law and through repentance, had such constant, easy and efficacious opportunities of access to Him, that there was no need of a tremendous cosmic and divine event such as was provided by the incarnation and the crucifixion' (p. 74). He then focuses on the main point: 

And even from sin and misery there was a way out. That way was constructed by God's forgiveness and man's repentance. Its outward symbol was the Day of Atonement. What neither God nor can[sic] could do according to Paul except by the incarnation of the Son, was done according to Rabbinic Judaism constantly, hour by hour, and year by year. Nothing is more peculiar in the great Epistles than the almost complete omission of the twin Rabbinic ideas of repentance and forgiveness (p. 75; cf. pp. 60, 66, 127). [1, p. 5]

Exempelvis kontrasterade han Paulus pessimism med den rabbinska judiska synen att världen är god. Men den mest centrala kontrasten fanns i hur frälsning uppnås. I motsats till Paulus beskrivning av judendomen var Gud både för rabbinsk judendom och för Jesus "så god och nära och vänlig" och "genom Lagen och syndånger hade mänskan så konstanta, effektiva och lättillgängliga möjligheter att nå Honom, att inget behov fanns för ett väldigt kosmiskt och gudomligt ingripande såsom inkarnationen och korsfästelsen". Därefter fokuserar Montefiore på sin huvudpunkt:

Även från synd och kval fanns det en utväg. Den utvägen byggdes genom Guds förlåtande och mänskans syndånger. Dess utvärtes symbol var Försoningsdagen. Vad varken Gud eller mänska kunde åstadkomma enligt Paulus utom genom Sonens inkarnation skedde oavbrutet enligt den rabbinska judendomen: varje timme, varje år. Ingenting i de stora Breven är märkligare än det näst intill fullödiga underlåtelsen att nämna de rabbinska tvillingidéerna syndånger och förlåtelse.  [1, p. 5, min översättning igen.]

Dessa exempel ger, hoppas jag, en viss inblick i hurudan den skenbild som förekommer är. Jag skall gå vidare med tre inlägg där jag utökar materialet med flera källor. Nu i det här skedet väntar jag mig följande 'kapitel':

• Standardsynen på fariséism och dess källor
• En sakligare syn på fariséism.
• Av vilka orsaker har denna nidbild utvecklats och kvarhållits?

Bibliografi:
1. E.P. Sanders, Paul and Palestinian Judaism

Falskt Vittnesbörd: Ett mindre, kristet fall

Bland somliga kristna finns en väldig drift att omvända judar till kristendomen. På sitt sätt är detta helt förståeligt - om än det nog tar sig märkliga former ibland.

En av de märkliga former jag nyligen råkat hitta är en bibelutgåva. Den finns representerad på biblegateway, en relativt populär engelsk bibelwebbsida med många översättningar och verktyg. Biblegateway ägs av Zondervan, ett av världens större kristna förlag.

Bland de översättningar vi finner på biblegateway finns en version som går under benämningen Orthodox Jewish Bible. Det låter väl vidsynt och vänligt - att inkludera en Bibelöversättning som visar den judiska synen på vad olika bibelverser betyder.

Det kan ju vara på sin plats att påpeka att i diskussioner där judendomen alls dyker upp - speciellt i kristna cirklar - är det oftast en grundlös kristen bild av vad judendomen lär, snarare än vad judendomen faktiskt lär, som får florera. Så i det sammanhanget är det ju motiverat att ha en judisk översättning med, eller hur? Det kan till och med kanske lära en något?

Nå, man ska inte vara alltför optimistisk. I det här fallet leder det till en viss besvikelse! En närmare granskning av vad denna "Orthodox Jewish Bible" är ger följande överraskningar:

• den innehåller en "översättning" av Nya Testamentet
• så gott som alla verser där kristna och judiska översättningar skiljer åt, följer den inte bara de kristna, utan de mest konservativa kristna
• den är inte en översättning, utan en parafras av andra, tidigare bibelöversättningar

Som exempel på den andra punkten där kan ges en översättning ur en genuin ortodox judisk bibel - ArtScrolls Stone Edition Tanach:

Psaltaren 2:12, Stone Edition: Yearn for purity, lest He grow wrathful and your way be doomed, for in a brief moment His anger will blaze; praiseworthy are all who trust in Him.

Psaltaren 2:12, OJB: Kiss the Bar (Ben, Son, [see Hebrew Mishlei 31:2; Ben HaElohim Moshiach; see 2:2,7, above]), lest he be angry, and ye perish from the Derech, for his wrath can flare up in a moment. Ashrei are all they that take refuge in him [Moshiach].

(Notera: Hebreiskans 'bar' betyder renhet (men också korn), emedan Arameiskans 'bar' betyder son. I psaltaren är hebreiskan rätt ren - kristna menar i allmänhet att det finns ett sent arameiskt lånord i den, judiska exegeter menar vanligen att det inte finns ett enda.)

Spontant kan nog OJB se mera judisk ut - hebreiska (och arameiska och till och med jiddischka) uttryck överallt - vilket också kan ge den ovane läsaren känslan av att detta är en översättning som försökt att lämna texten relativt orörd och ge inblick i orden som används i originalspråket, snarare än ett hopkok av färdiga översättningar som getts lite judisk patina. 

Sammanställaren av denna bibel är en messiansk jude - en gruppering som inte godkänns som judisk av någon annan judisk gruppering (emedan något slags godkännande av judiskheten hos andra grupperingar finns mellan alla de tre stora (ortodox, konservativ och reform) och också karaism. Rekonstruktionismen godkänns därutöver åtminstone av konservativa och reformjudiska organisationer, och erkänner själv de tre stora.

Att en kristen man med judisk bakgrund har mage att kalla en kristen översättning för "Ortodox Jewish Bible" är ganska talande, och är egentligen falskt vittnesmål - en kristen som oeftertänksamt råkar se att en sådan version finns på exempelvis biblegateway och kollar hur judarna tolkar någon viss kontroversiell vers kommer få den judiska ståndpunkten om bakfoten - något som redan är vanligt nog bland kristna. 

Var och en som vill arbeta för sanning bör fördöma sådana missvisande knep.

Recept: Lingonpasha

Efter att en hel del lingon/tranbärskvarg blivit över bestämde jag mig helt sonika att göra en pasha-variant av efterättsresterna.
2 dl kvarg
1 dl grädde
lingonsylt efter smak
frysta tranbär
citronsaft (jag använde iofs lime, eftersom en sådan fanns tillhands)
smör ( ~50 g)
socker (ett par matskedar. Vi brukar föredra rätt syrliga smaker. Sylten innehåll i och för sig socker också.)
(1 äggula)


Vispad grädde och kvarg rörs samman, efter vilket lingonsylt rörs ner tills lämplig smak uppnås , och tranbären läggs i (och det torde ju vara en ganska uppenbar kvargefterrätt för finländska läsare åtminstone. Socker kan läggas i efter smak, förstås, men ... Eftersom jag gjort en dubbel sats emedan jag hade för mycket kvarg och grädde vars datum närmade sig med stormsteg blev en stor del över. Därmed går vi över till pasha-delen av receptet -> .) Rör ner äggulan, smält smör och socker, ställ kallt töver natten i en sil med stort kaffefilter eller någon form av matlagningsduk.

Citronsaften kan troligen ersättas med mera lingon. Om man tycker om torkad frukt i sin pasha är troligen torkade tranbär nästan bättre än frysta/färska.

Ett annat bortglömt bud

Biblisk lag och andemening: reglerna för vikter och mått

Kristendomen har ett intressant och mångfacetterat perspektiv på den bibliska lagen. Olika grupperingar kan stå för mycket olika syn på dess betydelse, funktion och relevans i både det dagliga livet och i gudsförhållandet. Jag kan helt ärligt påstå att jag föredrar judisk tolkning av lagen, både när den går till överdrift i bokstavlighet och när den går till överdrift åt motsatt håll; men en viss sympati har jag nog för den kristna uttolkningen av lagen, om än jag finner den inkonsekvent och selektiv på ett rent av harmligt sätt.

De flesta kristna verkar dela in den bibliska lagen i två delar - rituella och moraliska lagar. De flesta är överens om att de rituella lagarna - främst då renhetslagarna och offerlagarna - inte längre behöver hållas, men den moraliska lagen fortfarande skall följas[1]. Ofta antas det dock att lagarna inte skall tolkas bokstavligt, utan någon form av andemening skall tolkas in - ansvaret för skador förorsakade av en locklös brunn, etc kan troligen tolkas mycket vettigt i alla möjliga situationer där en persons oförsiktighet med sin egendom förorsakat skador för en annan - om nu sen skadan förorsakats av att något exploderat, rullat över något eller fallit över något. Att vidare utsträcka ansvaret till att täcka ersättning för skador på människor och inte bara husdjur kan tyckas sakligt och väl - a fortiori som rabbinernas tolkningsprincip kommit att kallas ("om man till och med skall betala ersättning för ett skadat djurs skador, hur mycket mera gäller detta inte en skadad människa") . Samma gäller lagen om ett räcke runt taket - att köra överhastighet i ett tätt bebott område med många barn i farten kan väl ses som samma typ av oförsiktighet som att inte ha ett räcke runt sitt tak. En hel del moderna företeelser kan liknas vid dessa, men ännu kraftigare: de tak vi kan falla av idag behöver vi inte ens veta att vi står på, och de locklösa brunnar vi kan falla i vet vi inte nödvändigtvis att vi fallit i före en bra stund efter att skadan skett. (Exempelvis mögelhus, gifter i vår jord, ...)

Jag hoppas de flesta kristna läsare håller med om att detta är sakliga "andemeningar" i lagen - till saken hör i och för sig att just sådana tolkningar var en stor del av vad rabbinerna motiverade med halakhisk midrash, d.v.s. den bibeltolkning som ofta anklagas för att vara sofisteri och skenhelighet. Ofta regler som stärkte ens ansvar för medmänniskan, helt enkelt. (I och för sig verkar en del högljudda kristna av amerikanskt snitt tro att kristendomen handlar om motsatsen: rätten att hävda sig själv på andras bekostnad.)

Jag har tidigare skrivit om budet om falskt vittnesmål, och min fascination för hur detta ofta glöms bort av kristna, annat än i rent juridiska situationer - det är tydligen acceptabelt med falskt vittnesmål utom om en domare är inblandad. I dagens läge måste man tänka på the court of public opinion och att den även är aktiv när det som diskuteras inte i sig är ett rättsfall, utan snarare lagstiftnings- och policymässiga beslut, samt icke-juridiska sätt att komma åt den man finner skyldig. Det finns beteenden som har drag av straff utan att vara av rättslig natur. Man kunde månne beteckna sådana  företeelser ekonomisk vigilantism eller dylikt - vi straffar företag (och indirekt mänskor) utan rättvis grund.

3 Mos:19: 35-37 "Ni skall inte handla orätt när ni dömer om längdmått, vikt och rymdmått. Riktig våg, riktiga vikter, riktigt efamått och riktigt hinmått skall ni ha. Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egypten. Ni skall hålla alla mina bud och stadgar och följa dem. Jag är Herren." 

5 Mos: 25 13-16 "Du skall inte ha dubbla vikter i påsen, större och mindre. Du skall inte ha dubbla mått i huset, större och mindre. Rätta och riktiga vikter skall du ha, liksom rätta och riktiga mått. Då får du leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig. Herren, din Gud, avskyr var och en som gör orätt i sådana ting."

Mik 6: 9-12 Herren ropar till staden - vis är den som fruktar hans namn:

Lyssna, du stam och du stadens råd! Skall jag tåla de gudlösas batmått,

de snåla efamått som jag förbannat? Kan jag godkänna fusk med vågen

och falska vikter i pungen? Stadens rika övar våld och förtryck,

dess invånare far med lögn, de talar med svekfull tunga.

Hes 45:9-12 Så säger Herren Gud: Israels furstar, nu är det nog! Upphör med våld och förtryck, handla rätt och rättfärdigt, sluta att driva mitt folk från gård och grund, säger Herren Gud. Riktig våg, riktigt efamått och riktigt batmått skall ni ha. Efa och bat skall hålla samma mått: en bat skall vara en tiondels homer, en efa likaså en tiondels homer. Måtten skall bestämmas efter homern. På en sikel skall det gå 20 gera. Tio siklar är en femtedels mina, fem siklar en tiondels mina. 50 siklar är en mina.

Förbudet mot falska vikter återkommer på flera ställen i GT, och uppmaningarna är rätt klara. Det är förstås rätt uppenbart att inköp och försäljning med falska vikter är en form av stöld eller bedrägeri, men kan vi finna en mera generell andemening i detta? Knappast är meningen att våra kilo- och metersmått är fel, och att vi genom att vi övergett efamåttet och batmåttet systematiskt gör fel på detta- andemeningen här är nog alla överens om: fiffel med våg är fel; Hesekiels detaljerade instruktion måste nog mera ses som ett retoriskt tilltag för att verkligen illustrera denna poäng - tänk er det hela lite sarkastiskt - "50 siklar är en mina, inte 49.5, inte 50.5, just precis 50 är vad det ska vara. Din sikel ska inte vara 1.1 eller 0.9 siklar, etc..."

En intressant detalj här är kraften i dessa uttalanden: "... Då får du leva länge i det land som Herren, din Gud, vill ge dig. Herren, din Gud, avskyr var och en som gör orätt i sådana ting", för att inte tala om att en av gångerna denna regel ges i Torahn följs det av "Jag är Herren, er Gud, som har fört er ut ur Egypten. Ni skall hålla alla mina bud och stadgar och följa dem. Jag är Herren". 

I dagens läge är många interaktioner en form av handel: arbetsgivaren köper en tjänst, arbetstagaren säljer en tjänst, arbetsgivaren i sin tur säljer vidare sin firmas kompetens eller produkt. Detta går utöver tjänster och ting, och handlar även om hur vi behandlar våra vänner: om vi dömer en vän hårdare än en annan för samma övertramp, väger vi inte med samma vikt. Samma skala ska gälla för alla. 

Men även om vi tänker oss de interaktioner som inte är handel - vem vi hjälper ur akut fara om vi råkar komma förbi lägligt, vem vi rekommenderar till en arbetsgivare, vilka grupper vi arbetar politiskt för att skall givas privilegier eller rättigheter, (och vilka gruppers rättigheter vi arbetar emot!) etc - om  bör vi  använda samma vikter för alla: vi kan inte anse att homosexuellas oförmåga att tillsammans dana barn är ett hinder för äktenskap om vi samtidigt tillåter infertila att gifta sig - isåfall väger vi argumentet olika för de homosexuellas och de infertilas del. Om argumentet väger emot att ge de homosexuella denna rätt, väger det just precis lika mycket emot de infertilas rätt att gifta sig. Alternativt - och vettigast - är att erkänna att detta argument bara är något som de som motarbetar de homosexuellas rättigheter döljer sig bakom. Tyvärr är detta fega beteende - det att de vägrar erkänna att de saknar vettiga, sansade argument - samtidigt en synd mot ett bud Bibeln mycket starkt predikar - vi skall använda samma vikter i alla transaktioner. 

Man brukar ibland tala om att ett argument väger tungt för något. Vad jag här försöker säga är att vi måste vara ärliga och konsekventa i hur vi väger deras vikt, för annars bryter vi mot andemeningen i ett viktigt bud.

[1] Se, exempelvis, http://www.ljustorpsbaptistforsamling.se/?p=193 Tolkningen att den rituella lagen ännu gäller för judar om än de skulle tro på Jesus är en relativt ny doktrin inom modern kristendom, om än den månne även hölls av de allra tidigaste kristna. De flesta  kristna kyrkor fram tills 1900-talet skulle anse en jude som höll judisk lag för en falsk konvertit. En annan källa som uttrycker en liknande indelning och några intressanta synpunkter om lagen är http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/?p=1159 och slutligen också http://www.katekesen.se/index.htm?13k1949_.htm för en mera katolsk syn på saken.

Ett recept: Shitakewok

• shitakesvamp (marinerad i ättika och kryddor. Färdig dylik finns att köpa i burk, åtminstone i S-kedjans rysslandshyllor - ungefär en halv sådan burk räcker.)
• 2dl kikärter och vita bönor
• 2-3 cm ingefära (eller ett par teskedar färdig ingefäramassa.)
• 1 lök
• 2-3 vitlöksklyftor
• kraftig sojasås (exempelvis Surees svampsoja)
• olja (ryps och sesam - månne mandelolja kunde funka istället för sesam?)
• vetenudlar

Lägg bönor och ärter i blöt över natten, och koka dem en rejäl stund (eller köp konserverade i spad). Hacka lök och vitlök, riv ingefäran. Hetta upp rypsolja i en wokpanna, koka nudlarna. Stek ingefära, vitlök och lök i oljan och släng i svampen när löken mjuknat. Slå vattnet av nudlarna. Släng bönor, kikärter och nudlar i wokpannan. Rör om så att allt är någorlunda sammanblandat. Smaksätt med sojasås och sesamolja.

Av någon orsak har jag för mig att det här kan tänkas passa in i japansk matlagning, men jag har ingen aning om det stämmer. 

Minor musing about food

I like having ideas about food. I have lots of them. Most of them probably never will be tried, on account of there just being too many of them.

I need an outlet for this, since time is finite, and writing down short musings is fast and slightly satisfactory (whereas a successful experiment would be slow and very fulfilling). I will, to some extent, opt for instant gratification here over effort in the kitchen.

Also, ideas occasionally slip my mind, so I figure I might just as well jot them down somewhere. Papers get displaced, this blog will probably remain for some time.

Culinary ideas:

Pizza and its variations:

Although the standard pizza with tomato sauce is one of the great achievements of mankind - up there with the sonata form, I do think we can - just like composers have done to sonata form - extend it a bit. Replacing the tomato sauce with other things is an endeavor well worth it. I have actually in recent years rather gotten sidetracked onto using shredded zucchini and pesto instead. With more sea-foody toppings, thyme is a very good option in place of oregano.

But there are other options that would be interesting to try, such as covering the pizza with pureed borscht instead. Maybe some smoky cheese on top of that?
This could maybe fit on a soured rye crust, keeping in line with the Russian culture vibes such a pizza already is exuding a lot of.

How about further strange things? How about ... fried cabbage? Spinach? I find spinach tends to be overpowered by tomato in pizzas where the two coexist. How about a really thick wine sauce?

How about a lighter pizza crust - maybe with some baking soda in it - and dessert-style toppings? Fruits, nuts, fudge sauce(?), some fresh herbs on top, maybe some dessert-style cheese, maybe of a quark-like kind? One would probably want a really tiny slice, though, lest the sugar overdose get too overpowering. Maybe a more spicey thing: pears, fennel, cardamom and cinnamon? Dried orange peel, almond flakes, chili?

Or maybe some kind of black bean sauce. No idea what cheese that would go well with.

On the other hand, I wouldn't mind a dessert with some decidedly non-dessert fruits and vegetables in it: celery, olives or fennel? Sesame seed oil might go very well in desserts?

Finally, on the spicier note again, I think cinnamon-flavored butter could be a very good condiment with a steak? Here at least, garlic, various pepper mixtures (piper nigrum in different stages of maturation, but also schinus molle/terebinthifolius and allspice), and herbs are popular flavorings in butter served with grilled foods, but just the pure spiciness of cinnamon, I think, would be pretty neat and add a complex backdrop for the meat?

Språkkomplexitet

Språk och komplexitet - ett perspektiv

Det är mycket vanligt bland folk som inte vet särdeles mycket om språk att tänka sig att olika språk har vilt olika mängd grammatik. Det är lätt att tänka sig att folk på söderhavsöar, i den afrikanska regnskogen eller i Amazonas inte behärskar någon knepig grammatik, och att grammatik är resultatet av kulturell utveckling - något som högkulturer i stil med Rom, Grekland, det moderna Europa och Japan kunnat utveckla, medan folk som bott i hyddor inte uppnått samma avancerade språkliga stadium. 

Det finns några intressanta fakta kring detta, och några mer metodologiska problem vars inflytande man inte nödvändigtvis inser även om man lärt sig ett flertal språk någorlunda väl. I Europeisk tradition har latinet och grekiskan haft något av en särställning - till och med språk som finskan har indirekt påverkats av latinets grammatiska tradition genom att språkstandardiseringen på 1800-talet tog latinet som en viktig förebild.

Förvisso har många språk i Europa gått genom ett medvetet design-skede, där t.ex. Svenska Akademien och dylika organisationer planerat och utvecklat detaljer i sina språk. Men även där som denna planering inte har skett har språken klarat av att hantera den moderna världens behov, och ett av de större språk i Europa som undgått en centraliserad planering är engelskan - idag världens lingua franca!

De som har gått latin eller grekiska - eller för den delen ryska eller finska - har lätt att tänka sig att grammatik är formlära. Det är lätt att tänka sig formläran som en betydande del av grammatiken - speciellt eftersom så mycket av exempelvis finskainlärningen (eller för den delen latin, grekiska eller biblisk hebreiska) handlar om att tillägna sig en mängd former.

Formlära är också enkel att illustrera: man lägger fram en tabell i stil med (hoppa över den här när ni läser, storleken på tabellen är det relevanta)

talo - talon - taloa - taloja

(ett hus - husets - ett hus/något hus - några hus/ husen

talo|-n  taloj|-a

talossa taloissa (i huset | i husen)

talosta taloista (ur huset| ur husen)

taloon taloihin (in åt ...)

talolla taloilla (på ...)

talolta taloilta (från ...)

talolle taloille (till ...)

taloksi taloiksi (till att vara, att bli ...)

talona taloina (varandes, såsom, i rollen av ...)

...

eller för den delen verb-paradigmet:

syödä - syön - söi - syönyt (äta, jag äter, jag åt,  ~ätit)

syön, söin, en syönyt, ... (jag äter, jag åt, jag åt inte)

syöt, söit, et syönyt ... (du äter ...)

hän syö, hän söi, hän ei syönyt ...

syömme, söimme, ette syöneet ...

syötte, söitte, emme syöneet ...

he syövät, he söivät, ei syöneet ...

participer

syövä, syötävä, syönyt, syöty (ätande, som ätes, som åt, äten)

syövän, syötävän, syöneen, syödyn (den ätandes, dens som ätes, den som åts, den ätnes)

syövää, syötävää, syönyttä, syötyä ...

syöviä, syötäviä, syöneitä, syötyjä

...

infinitiver
syö

syödessä, ...

syömä-, ...(ett ätande, ätandet...)

syöminen, syömisen, ...

.
.
.

Med lite mattesinne är det ännu enkelt att räkna ut att finskan har just precis väldigt många former. Om man tittar lite närmare kan man till och med sätta en siffra på substantivets eller verbets antal former, och sen vidare inser man att det finns sätt att ta fram nya substantiv och verb (och adjektiv) ur tidigare substantiv, verb eller adjektiv, och mitt i allt har man rejält stora siffror.

Jämför med kinesiskan vars substantiv och verb nästan helt saknar formlära. Ordet för hund är det samma oavsett om det är hunden som gör något, som görs något åt, som uttalandet i allmänhet bara råkar handla om, eller om den har någon preposition med sig.

Men hur jämför vi regler i stil med "dangling topics cannot be relativized"? Det finns inget snyggt sätt att lägga opp sådan grammatik - ofta stora mängder regler - i imponerande tabeller, och det är sannolikt att flera har svårt att ens förstå vad en sådan regel betyder ens om den beskrivs för dem - trots att denna regel följs av så gott som alla som talar mandarinkinesiska. Tyvärr ser det bara inte lika imponerande ut att rada upp en mängd sådana här regler - och här blir också storleken på reglerna svår att mäta: en skicklig analys kan troligen krympa antalet regler, men hur vet vi om språk A eller Bs analyser båda är maximalt komprimerade? Om vi jämför en bättre komprimerad analys med en mindre komprimerad analys kommer vi få en felaktig bild av vilket språk som har mera grammatik.

Som vi redan sett vinner finskan hands down över kinesiskan om vi är naiva och utgår ifrån formlära. Men låt oss fundera vidare över några kanske mera lättfattliga exempel kring grammatik. Vi går nu in i typologi - läran om enskilda språks egenskaper, och hur egenskaperna (statistiskt sett) tenderar att bilda liknande klungor i olika språk. Jag kommer dock enbart beskriva en dimension i språk - hur objekt markeras och särskiljs från subjekt. Det finns mycket mer komplikationer än jag beskriver här, t.ex. verkar inte subjektet som sådant finnas i alla språk, medan objekt troligen nog finns.  Vissa språk verkar också flytta vissa saker som vi gärna tänker oss som subjekt till att vara objekt. Vi struntar nu helt kallt i sådana komplikationer.

Många språk markerar objekt och subjekt på sätt jämförbara med finskan - Latinet och Grekiskan, till exempel, gjorde så i alla genus utom neutrum. Att neutrum-ord var undantagna beror troligen på det att neutrer oftast var icke-levande, och därför sällan sågs som subjekt i handlingar, och därmed var de sannolikt objekt även om man inte böjde dem i objektform. Liknande gäller i ryskan.

Andra språk - exempelvis svenska och engelska, men också kinesiska, markerar subjekt och objekt närmast genom ordföljd. Engelskan och svenskan har dock kvar spår av det tidigare systemet i sina pronomen: du vs. dig, vi vs. oss. Svenskan kan i och för sig vända ordföljden på ett sådant sätt att det ibland inte är möjligt på basen av ordföljden att avgöra vilkendera som är subjekt (särskilt om båda är substantiv snarare än pronomen), men ofta finns det semantiska eller kontextuella orsaker att tolka ena eller andra vägen. Samma gäller i de fall där ryskan, latinet eller grekiskan inte har objektskasus på någondera substantivet.

Kasus i modern lingvistik är inte nödvändigtvis ändelser heller - man har insett att prepositioner (och postpositioner, och även andra -positioner av märkligare slag) inte i sin funktion eller art nödvändigtvis skiljer sig på något grundläggande sätt från kasus.

Men detta är inte enda sättet, och i någon mån finns ett annat sätt delvis i användning i Europa också. Man kan markera vilket som är subjekt (eller för den delen objekt, eller båda) på verbet. I de europeiska språk som har verbkongruens hjälper detta endast om subjektet och objektet skiljer sig åt i person eller antal, utom i en del slaviska språk och dylikt där t.ex. verbet markerar subjektets genus i förflutna tidsformer.

Detta hjälper dock endast om subjektet och objektet är av olika genus - vilket ju bara förbättrar situationen lite. Ju fler genus ett språk har, desto mindre är dock risken att de sammanfaller, och i bantuspråken finns ofta rika genussystem. Verbet brukar i dessa markera flera olika funktioner med ett prefix som kodar för subjektets, objektets, det indirekta objektets, etc, genus och numerus.

Vilket av dessa sätt är "mera" grammatik? Nå, nu har jag till och med lite förhastat mig, för det finns ännu ett alternativ! Det finns nämligen språk som inte använder något av ovanstående och vars talare ändå mycket väl identifierar subjektet och objektet i meningar!

Hur går detta till? Något förenklat kan man beskriva det som att det finns en hierarki. Ett substantiv högre i hierarkin är mera sannolikt subjekt än ett längre ner. Det finns orsak att tro att de indo-europeiska språkens anfader - c.a. 5000 år tillbaka eller så - delvis hade ett sådant system. Därav, till exempel, de två rätt olika orden för vatten i denna språkfamilj, det ena roten till vårt vatten och ryskans vod, det andra roten till Latinets aqua : det ena var lågt ner i hierarkin, och kunde därmed vara därmed subjekt i meningar utan objekt, men objekt i meningar med ett annat substantiv, medan det andra var högt i hierarkin.

Det är lätt att missa att något sådant ens finns under huven i ett språk man forskar ytligt, och lätt att påstå att ett språk fullt av sådana system "saknar grammatik". Men hur väger vi vilket av dessa grammatiska system som är mera när vi väl känner till att det existerar - ha i åtanke att subjekt och objekt är bland de första distinktioner man lär sig i skolgrammatiken, och därför också en som forskare lagt ner en hel del tid på att försöka förstå. Det är då inget att undra på att de funnit även sådana högst osynliga sätt att markera subjekt kontra objekt. Grammatik har ingen objektiv vikt, så det är svårt att avgöra vilket av ovanstående alternativ väger mer, men ännu värre är att dess viktlöshet gör att vi inte kan veta när vi kartlagt all grammatik som används i ett språk - till och med om vi kom på något mått för den grammatik vi känner till kan vi helt enkelt inte veta om vår uppskattning ens är nära vad som faktiskt i praktiken är i bruk i ett språk.

I något skede kommer jag beskriva kort några mycket komplicerade grammatiska system i språk från diverse ursprungsbefolkningar i Australien, Papua Nya Guinea, Amerika och Sibirien i inlägg här.

Ett av de mindre budorden ...

Du skall icke bära falskt vittnesbörd

I våra dagar verkar den fråga som många kristna profilerat sin framtoning kring vara de homosexuellas rättigheter.

Men låt oss titta lite på den kristna etiken mera generellt. Att kristendomens etik är baserad på de tio budorden är något många kristna skulle skriva under om de tillfrågades, och t.ex. i Amerika förespråkar många att man har monument vid domstolsbyggnader som påminner om dem.

Vi har så:

Jag är Herren din Gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Du skall icke missbruka Herren din Guds namn.

Tänk på vilodagen, så att du helgar den.

Du skall hedra din fader och din moder.

Du skall icke dräpa.

Du skall icke begå äktenskapsbrott.

Du skall icke stjäla.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Du skall icke ha begärelse till ...

Nu är ju ofta kristen etik inte helt entydig, åtminstone från den synpunkt en utomstående har, och Bibelns verser betyder sällan något i isolation:

2 Mos 23:1 Du skall inte sprida ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne.

Detta kan förstås som ett förbud mot att sprida falska rykten i allmänhet, eller ett förbud att sprida falska rykten i rättsakssammanhang. Kristna talar ofta om "andemeningen" med någon lag. Ibland verkar andemeningen förmildra en lag, ibland skärpa den - och den vägledande principen borde väl vara kärlek eller något dylikt, vad nu sen det betyder.

Bland dessa tio tycks det mig som det jag hört minst om är det åttonde: du skall icke bära falskt vittnesbörd till din nästa. Ibland har jag hört dess andemening uttolkat som du skall icke ljuga, vilket ju nog är en god tolkning - jag kan helt hålla med om att det är en bra princip. Att inte ljuga inför domstol är sen ännu viktigare, vi kan a forteriori säga som så att om det är viktigt att inte ljuga inför sin nästa, hur mycket viktigare är det inte att inte ljuga inför en domstol!

Det tycks mig dock som att stora delar av kristendomen - och ofta bland de som tenderar att vara mest oförsonliga i sin inställning till homosexuella, icke-troende och mänskor med andra religioner - har glömt bort vad det här budet riktigt kräver.

Ta exempelvis den form av literatur man ibland råkar ut för bland exempelvis pingstvänner men också vissa andra apokalyptiskt lagda kristna, där än den ene än den andre utpekas som uppenbarelsebokens Vilddjur. Med komplicerade argument beskrivs varför just den uppfyller alla de beskrivningar som ges, och med ännu mera komplicerade förklaringar beskrivs varför just den och den egenskapen också är egenskaper Bibeln lär att antikrist skall ha.

Nyligen fann jag på internet bevis för att Obama är antikrist [1]: Jesus omtalar Satan på följande sätt i ett av evangelierna: Han sade till dem: "Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. [Luk 10:18]. I videon översätts "från himlen som en blixt" tillbaka till den Arameiska Jesus troligen talade, och resultatet, förvånanssvärt nog (eller snarare inte alls) är Barak Obama. Hoppsan då. Men översättaren ljuger. Arameiskans baraq kan i och för sig betyda blixt, men Obamah betyder "och höjd/och himmel" snarare än "från höjd/himmel" - för 'från himmeln' vore "min shammaya"  eller "min bama" eller något dylikt den sannolika översättningen. Därutöver finns förstås flera ord för 'blixt' på både arameiska och hebreiska, men Baraks förnamn är närmare släkt med ett helt annat Hebreiskt, Arameiskt och Arabiskt ord: välsignelse.

Videon jag länkar till är alltså falskt vittnesmål. Detta från någon som troligen tycker att mänskans avfall från de tio budorden är ett tidens tecken - men han själv är symptomatisk på detta!

Hur många som bär liknande falskt vittnesmål om att den-eller-den är odjuret har någonsin bett öppet om förlåtelse och erkänt sitt fel? Knappast många, ens efter att det påstådda odjuret blivit en opolitisk föredetting eller t.o.m. legat i graven sedan tio år. Och ändå är sådan här galenskap något som lätt kan leda till att obalanserade idioter i värsta fall begår attentat, i bästa fall bara röstar mot någon eller bara i allmänhet ställer sig i vägen för saker som vore allom till nytta.

Varför tar inte fler kristna predikanter ställning mot sådant här? Varför är de homosexuellas synd - som inte explicit nämns i de tio budorden - mera viktig än detta direkta, explicita brott mot ett av de tio, ett  brott som därtill säkerligen lett till attentatsförsök mot falskeligen anklagade?

Inte bara där vittnar kristna dock falskt. Kristna apologeter lär ut felaktigheter systematiskt om andra religioner för att få kristendomen att framstå i bättre dager. Ta exempelvis Krister Renard, en man som har en stor publik bland svenskspråkiga kristna, via sin webbsida gluefox.com.

För att få Jesus att framstå som ännu mera mirakulös visar han hur Jesus uppfyller en profetia i Daniel. Han ljuger oss rakt i ansiktet om en detalj i Judisk tro för att få profetian att passa in:

Den judiska almanackan räknade emellertid inte med 365 dagar per år, utan med 360 dagar per år. Tar vi hänsyn till detta får vi 476 i stället för 483 år och hamnar då på år 31 e Kr, dvs det årtal som historikerna anser vara det sannolikaste årtalet för korsfästelsen (483x360=173880 dagar och 173880/365=476 år).[2]

Man känner inte till någon judisk rörelse i antiken med ett 360-dagars år. Vi känner till någon med 364 dagars år (vilket garanterar att årets längd är delbart med veckans längd, vilket gör att månadsskiftena och högtiderna infaller på samma veckodag år efter år. Vi vet också att såväl Samaritaner som Fariseer och senare Karaiter på biblisk grund baserar sina månader på nymånen och därmed - liksom muslimerna - har en årslängd på 354 dagar. Dock kan inte judiska högtider, på grund av biblisk lag, flytta för mycket, utan måste infalla i rätt årstid. Detta löser alla de tre ovanstående judiska rörelserna genom skottmånader. Helt sonika inför man en ny månad vissa år. De olika rörelserna har lite olika metoder för detta, vilket kan leda till att nyåret infaller vid olika tillfällen, eller för den delen att man inte nödvändigtvis har samma månad. 

Det imperium i vars huvudstad Daniel var bosatt hade inte heller en 360-dagars årslängd, utan ett liknande system med skottmånader. 

Jag vet därutöver att denne Renard är medveten om detta. För runt tio år sedan förde jag under pseudonym en kort emailkorrespondens med honom kring saken, och han lovade kolla upp saken och korrigera den om det visade sig att jag har rätt. Han har än i denna dag inte korrigerat sitt påstående. Under tiden vågar han påstå att:

"Påpekanden av sakfel tas tacksamt emot. Jag kommer att ändra om kritiken är underbyggd." [3]

 Det åttonde budordet är det tydligen okej att ignorera om man således kan (för)leda någon till Kristus.

[1]  http://www.youtube.com/watch?&v=sgHUZXgNAWo
[2] http://www.gluefox.com/krist/prof.shtm
[3] http://www.gluefox.com/mail.shtm

Bibeln: Josua

Har funderat lite på att läsa genom Bibeln i sin helhet och kommentera innehållet här. En del saker ter sig udda i boken, och av naturliga skäl tycker jag dessa förtjänar lite uppmärksamhet. Kanske någon kan bidra med insikter kring konstigheterna, eller annars

Lite kommentarer hittills:

Josua är rätt tråkig, på många sätt: Gud befaller Josua att erövra landet, och erövringen sker. Saker som slår mig som konstiga finns dock: t.ex. varför är detta signifikant nog att författarna ansåg det värt att ta med?

Josua 15:15-19: Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette förr i tiden Kirjat-Sefer. Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intar det vill jag ge min dotter Aksa till hustru." När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes fader. Och hon steg hastigt ned från åsnan. Då sade Kaleb till henne: "Vad önskar du?" Hon sade: "Ge mig en avskedsgåva. Eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du ge mig vattenkällor." Då gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.[1]

 Här har den reviderade upplagan av 1917 en lite oinformativ översättning; Hebreiskans ord i namnet på den första är unik - så länge man läser med vokalerna - enda andra stället samma ord används omtalar samma källor. Nå, alla modernare bibelöversättningar - och många tidigare - väljer att översätta detta med "(de) övre och lägre/nedre källor(na)". I sammanhanget verkar detta som en mycket märklig sak att skriva i texten, men å andra sidan är väl texten tänkt att försöka dokumentera egendomsfördelningar et.c. som var relevanta vid tiden den skrevs?

Tyvärr hittar man bara märkliga spekulationer om detta på nätet - erövringen av Kirjat-Sefer tolkas av nån kristadelfisk grupp som att bokrullen stängs och icke kan läsas igen, och ses som något slags förebild till saker som sägs i Uppenbarelseboken, eller något dylikt[2].

Vad som är ganska uppenbart är dock att de antaganden som skribenter har vad gäller vad en läsare kan förväntas ha för bakgrundsinformation och vad läsaren kan tänkas vilja veta om bakgrunden till en händelse har ändrat drastiskt. Texten skiftar drastiskt mellan generella yttranden: Kaleb yttrar ett löfte för att uppmana någon att ta över Kirjat-Sefer - inget sägs om sammanhanget i vilket han säger det, men dock får vi väl anta att han inte sade det sekunderna före det hände. Sedan uppmanar Kalebs dotter sin man - och kusin - att begära åkermark av Kaleb. Vi får reda på att detta sker ännu medan de rider åt något håll - ingen säger om de redan är på väg bort att påbörja nya liv eller vad som är på gång, men det tycks relevant att hon hoppar av en åsna i det skedet. För en läsare som inte var med på tiden det hela skrevs kanske sådana detaljer känns märkliga, men det beror välan på att vi använder andra verktyg för att beskriva scener. Detta tycks mig vara ett ganska effektivt och kortfattat sätt att beskriva en scen, om än detaljerna blir synliga vid oväntade tillfällen. Jämför en teaterpjäs där kulisserna vänds fram vid högst märkliga tillfällen en bit in i handlingen, och bara några i taget.

Spiskummin

Dagens upptäckt: spiskummin är vad som ger tacokryddblandningar just den där smaken.