Minor musing about food

I like having ideas about food. I have lots of them. Most of them probably never will be tried, on account of there just being too many of them.

I need an outlet for this, since time is finite, and writing down short musings is fast and slightly satisfactory (whereas a successful experiment would be slow and very fulfilling). I will, to some extent, opt for instant gratification here over effort in the kitchen.

Also, ideas occasionally slip my mind, so I figure I might just as well jot them down somewhere. Papers get displaced, this blog will probably remain for some time.

Culinary ideas:

Pizza and its variations:

Although the standard pizza with tomato sauce is one of the great achievements of mankind - up there with the sonata form, I do think we can - just like composers have done to sonata form - extend it a bit. Replacing the tomato sauce with other things is an endeavor well worth it. I have actually in recent years rather gotten sidetracked onto using shredded zucchini and pesto instead. With more sea-foody toppings, thyme is a very good option in place of oregano.

But there are other options that would be interesting to try, such as covering the pizza with pureed borscht instead. Maybe some smoky cheese on top of that?
This could maybe fit on a soured rye crust, keeping in line with the Russian culture vibes such a pizza already is exuding a lot of.

How about further strange things? How about ... fried cabbage? Spinach? I find spinach tends to be overpowered by tomato in pizzas where the two coexist. How about a really thick wine sauce?

How about a lighter pizza crust - maybe with some baking soda in it - and dessert-style toppings? Fruits, nuts, fudge sauce(?), some fresh herbs on top, maybe some dessert-style cheese, maybe of a quark-like kind? One would probably want a really tiny slice, though, lest the sugar overdose get too overpowering. Maybe a more spicey thing: pears, fennel, cardamom and cinnamon? Dried orange peel, almond flakes, chili?

Or maybe some kind of black bean sauce. No idea what cheese that would go well with.

On the other hand, I wouldn't mind a dessert with some decidedly non-dessert fruits and vegetables in it: celery, olives or fennel? Sesame seed oil might go very well in desserts?

Finally, on the spicier note again, I think cinnamon-flavored butter could be a very good condiment with a steak? Here at least, garlic, various pepper mixtures (piper nigrum in different stages of maturation, but also schinus molle/terebinthifolius and allspice), and herbs are popular flavorings in butter served with grilled foods, but just the pure spiciness of cinnamon, I think, would be pretty neat and add a complex backdrop for the meat?

Språkkomplexitet

Språk och komplexitet - ett perspektiv

Det är mycket vanligt bland folk som inte vet särdeles mycket om språk att tänka sig att olika språk har vilt olika mängd grammatik. Det är lätt att tänka sig att folk på söderhavsöar, i den afrikanska regnskogen eller i Amazonas inte behärskar någon knepig grammatik, och att grammatik är resultatet av kulturell utveckling - något som högkulturer i stil med Rom, Grekland, det moderna Europa och Japan kunnat utveckla, medan folk som bott i hyddor inte uppnått samma avancerade språkliga stadium. 

Det finns några intressanta fakta kring detta, och några mer metodologiska problem vars inflytande man inte nödvändigtvis inser även om man lärt sig ett flertal språk någorlunda väl. I Europeisk tradition har latinet och grekiskan haft något av en särställning - till och med språk som finskan har indirekt påverkats av latinets grammatiska tradition genom att språkstandardiseringen på 1800-talet tog latinet som en viktig förebild.

Förvisso har många språk i Europa gått genom ett medvetet design-skede, där t.ex. Svenska Akademien och dylika organisationer planerat och utvecklat detaljer i sina språk. Men även där som denna planering inte har skett har språken klarat av att hantera den moderna världens behov, och ett av de större språk i Europa som undgått en centraliserad planering är engelskan - idag världens lingua franca!

De som har gått latin eller grekiska - eller för den delen ryska eller finska - har lätt att tänka sig att grammatik är formlära. Det är lätt att tänka sig formläran som en betydande del av grammatiken - speciellt eftersom så mycket av exempelvis finskainlärningen (eller för den delen latin, grekiska eller biblisk hebreiska) handlar om att tillägna sig en mängd former.

Formlära är också enkel att illustrera: man lägger fram en tabell i stil med (hoppa över den här när ni läser, storleken på tabellen är det relevanta)

talo - talon - taloa - taloja

(ett hus - husets - ett hus/något hus - några hus/ husen

talo|-n  taloj|-a

talossa taloissa (i huset | i husen)

talosta taloista (ur huset| ur husen)

taloon taloihin (in åt ...)

talolla taloilla (på ...)

talolta taloilta (från ...)

talolle taloille (till ...)

taloksi taloiksi (till att vara, att bli ...)

talona taloina (varandes, såsom, i rollen av ...)

...

eller för den delen verb-paradigmet:

syödä - syön - söi - syönyt (äta, jag äter, jag åt,  ~ätit)

syön, söin, en syönyt, ... (jag äter, jag åt, jag åt inte)

syöt, söit, et syönyt ... (du äter ...)

hän syö, hän söi, hän ei syönyt ...

syömme, söimme, ette syöneet ...

syötte, söitte, emme syöneet ...

he syövät, he söivät, ei syöneet ...

participer

syövä, syötävä, syönyt, syöty (ätande, som ätes, som åt, äten)

syövän, syötävän, syöneen, syödyn (den ätandes, dens som ätes, den som åts, den ätnes)

syövää, syötävää, syönyttä, syötyä ...

syöviä, syötäviä, syöneitä, syötyjä

...

infinitiver
syö

syödessä, ...

syömä-, ...(ett ätande, ätandet...)

syöminen, syömisen, ...

.
.
.

Med lite mattesinne är det ännu enkelt att räkna ut att finskan har just precis väldigt många former. Om man tittar lite närmare kan man till och med sätta en siffra på substantivets eller verbets antal former, och sen vidare inser man att det finns sätt att ta fram nya substantiv och verb (och adjektiv) ur tidigare substantiv, verb eller adjektiv, och mitt i allt har man rejält stora siffror.

Jämför med kinesiskan vars substantiv och verb nästan helt saknar formlära. Ordet för hund är det samma oavsett om det är hunden som gör något, som görs något åt, som uttalandet i allmänhet bara råkar handla om, eller om den har någon preposition med sig.

Men hur jämför vi regler i stil med "dangling topics cannot be relativized"? Det finns inget snyggt sätt att lägga opp sådan grammatik - ofta stora mängder regler - i imponerande tabeller, och det är sannolikt att flera har svårt att ens förstå vad en sådan regel betyder ens om den beskrivs för dem - trots att denna regel följs av så gott som alla som talar mandarinkinesiska. Tyvärr ser det bara inte lika imponerande ut att rada upp en mängd sådana här regler - och här blir också storleken på reglerna svår att mäta: en skicklig analys kan troligen krympa antalet regler, men hur vet vi om språk A eller Bs analyser båda är maximalt komprimerade? Om vi jämför en bättre komprimerad analys med en mindre komprimerad analys kommer vi få en felaktig bild av vilket språk som har mera grammatik.

Som vi redan sett vinner finskan hands down över kinesiskan om vi är naiva och utgår ifrån formlära. Men låt oss fundera vidare över några kanske mera lättfattliga exempel kring grammatik. Vi går nu in i typologi - läran om enskilda språks egenskaper, och hur egenskaperna (statistiskt sett) tenderar att bilda liknande klungor i olika språk. Jag kommer dock enbart beskriva en dimension i språk - hur objekt markeras och särskiljs från subjekt. Det finns mycket mer komplikationer än jag beskriver här, t.ex. verkar inte subjektet som sådant finnas i alla språk, medan objekt troligen nog finns.  Vissa språk verkar också flytta vissa saker som vi gärna tänker oss som subjekt till att vara objekt. Vi struntar nu helt kallt i sådana komplikationer.

Många språk markerar objekt och subjekt på sätt jämförbara med finskan - Latinet och Grekiskan, till exempel, gjorde så i alla genus utom neutrum. Att neutrum-ord var undantagna beror troligen på det att neutrer oftast var icke-levande, och därför sällan sågs som subjekt i handlingar, och därmed var de sannolikt objekt även om man inte böjde dem i objektform. Liknande gäller i ryskan.

Andra språk - exempelvis svenska och engelska, men också kinesiska, markerar subjekt och objekt närmast genom ordföljd. Engelskan och svenskan har dock kvar spår av det tidigare systemet i sina pronomen: du vs. dig, vi vs. oss. Svenskan kan i och för sig vända ordföljden på ett sådant sätt att det ibland inte är möjligt på basen av ordföljden att avgöra vilkendera som är subjekt (särskilt om båda är substantiv snarare än pronomen), men ofta finns det semantiska eller kontextuella orsaker att tolka ena eller andra vägen. Samma gäller i de fall där ryskan, latinet eller grekiskan inte har objektskasus på någondera substantivet.

Kasus i modern lingvistik är inte nödvändigtvis ändelser heller - man har insett att prepositioner (och postpositioner, och även andra -positioner av märkligare slag) inte i sin funktion eller art nödvändigtvis skiljer sig på något grundläggande sätt från kasus.

Men detta är inte enda sättet, och i någon mån finns ett annat sätt delvis i användning i Europa också. Man kan markera vilket som är subjekt (eller för den delen objekt, eller båda) på verbet. I de europeiska språk som har verbkongruens hjälper detta endast om subjektet och objektet skiljer sig åt i person eller antal, utom i en del slaviska språk och dylikt där t.ex. verbet markerar subjektets genus i förflutna tidsformer.

Detta hjälper dock endast om subjektet och objektet är av olika genus - vilket ju bara förbättrar situationen lite. Ju fler genus ett språk har, desto mindre är dock risken att de sammanfaller, och i bantuspråken finns ofta rika genussystem. Verbet brukar i dessa markera flera olika funktioner med ett prefix som kodar för subjektets, objektets, det indirekta objektets, etc, genus och numerus.

Vilket av dessa sätt är "mera" grammatik? Nå, nu har jag till och med lite förhastat mig, för det finns ännu ett alternativ! Det finns nämligen språk som inte använder något av ovanstående och vars talare ändå mycket väl identifierar subjektet och objektet i meningar!

Hur går detta till? Något förenklat kan man beskriva det som att det finns en hierarki. Ett substantiv högre i hierarkin är mera sannolikt subjekt än ett längre ner. Det finns orsak att tro att de indo-europeiska språkens anfader - c.a. 5000 år tillbaka eller så - delvis hade ett sådant system. Därav, till exempel, de två rätt olika orden för vatten i denna språkfamilj, det ena roten till vårt vatten och ryskans vod, det andra roten till Latinets aqua : det ena var lågt ner i hierarkin, och kunde därmed vara därmed subjekt i meningar utan objekt, men objekt i meningar med ett annat substantiv, medan det andra var högt i hierarkin.

Det är lätt att missa att något sådant ens finns under huven i ett språk man forskar ytligt, och lätt att påstå att ett språk fullt av sådana system "saknar grammatik". Men hur väger vi vilket av dessa grammatiska system som är mera när vi väl känner till att det existerar - ha i åtanke att subjekt och objekt är bland de första distinktioner man lär sig i skolgrammatiken, och därför också en som forskare lagt ner en hel del tid på att försöka förstå. Det är då inget att undra på att de funnit även sådana högst osynliga sätt att markera subjekt kontra objekt. Grammatik har ingen objektiv vikt, så det är svårt att avgöra vilket av ovanstående alternativ väger mer, men ännu värre är att dess viktlöshet gör att vi inte kan veta när vi kartlagt all grammatik som används i ett språk - till och med om vi kom på något mått för den grammatik vi känner till kan vi helt enkelt inte veta om vår uppskattning ens är nära vad som faktiskt i praktiken är i bruk i ett språk.

I något skede kommer jag beskriva kort några mycket komplicerade grammatiska system i språk från diverse ursprungsbefolkningar i Australien, Papua Nya Guinea, Amerika och Sibirien i inlägg här.

Ett av de mindre budorden ...

Du skall icke bära falskt vittnesbörd

I våra dagar verkar den fråga som många kristna profilerat sin framtoning kring vara de homosexuellas rättigheter.

Men låt oss titta lite på den kristna etiken mera generellt. Att kristendomens etik är baserad på de tio budorden är något många kristna skulle skriva under om de tillfrågades, och t.ex. i Amerika förespråkar många att man har monument vid domstolsbyggnader som påminner om dem.

Vi har så:

Jag är Herren din Gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Du skall icke missbruka Herren din Guds namn.

Tänk på vilodagen, så att du helgar den.

Du skall hedra din fader och din moder.

Du skall icke dräpa.

Du skall icke begå äktenskapsbrott.

Du skall icke stjäla.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Du skall icke ha begärelse till ...

Nu är ju ofta kristen etik inte helt entydig, åtminstone från den synpunkt en utomstående har, och Bibelns verser betyder sällan något i isolation:

2 Mos 23:1 Du skall inte sprida ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne.

Detta kan förstås som ett förbud mot att sprida falska rykten i allmänhet, eller ett förbud att sprida falska rykten i rättsakssammanhang. Kristna talar ofta om "andemeningen" med någon lag. Ibland verkar andemeningen förmildra en lag, ibland skärpa den - och den vägledande principen borde väl vara kärlek eller något dylikt, vad nu sen det betyder.

Bland dessa tio tycks det mig som det jag hört minst om är det åttonde: du skall icke bära falskt vittnesbörd till din nästa. Ibland har jag hört dess andemening uttolkat som du skall icke ljuga, vilket ju nog är en god tolkning - jag kan helt hålla med om att det är en bra princip. Att inte ljuga inför domstol är sen ännu viktigare, vi kan a forteriori säga som så att om det är viktigt att inte ljuga inför sin nästa, hur mycket viktigare är det inte att inte ljuga inför en domstol!

Det tycks mig dock som att stora delar av kristendomen - och ofta bland de som tenderar att vara mest oförsonliga i sin inställning till homosexuella, icke-troende och mänskor med andra religioner - har glömt bort vad det här budet riktigt kräver.

Ta exempelvis den form av literatur man ibland råkar ut för bland exempelvis pingstvänner men också vissa andra apokalyptiskt lagda kristna, där än den ene än den andre utpekas som uppenbarelsebokens Vilddjur. Med komplicerade argument beskrivs varför just den uppfyller alla de beskrivningar som ges, och med ännu mera komplicerade förklaringar beskrivs varför just den och den egenskapen också är egenskaper Bibeln lär att antikrist skall ha.

Nyligen fann jag på internet bevis för att Obama är antikrist [1]: Jesus omtalar Satan på följande sätt i ett av evangelierna: Han sade till dem: "Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. [Luk 10:18]. I videon översätts "från himlen som en blixt" tillbaka till den Arameiska Jesus troligen talade, och resultatet, förvånanssvärt nog (eller snarare inte alls) är Barak Obama. Hoppsan då. Men översättaren ljuger. Arameiskans baraq kan i och för sig betyda blixt, men Obamah betyder "och höjd/och himmel" snarare än "från höjd/himmel" - för 'från himmeln' vore "min shammaya"  eller "min bama" eller något dylikt den sannolika översättningen. Därutöver finns förstås flera ord för 'blixt' på både arameiska och hebreiska, men Baraks förnamn är närmare släkt med ett helt annat Hebreiskt, Arameiskt och Arabiskt ord: välsignelse.

Videon jag länkar till är alltså falskt vittnesmål. Detta från någon som troligen tycker att mänskans avfall från de tio budorden är ett tidens tecken - men han själv är symptomatisk på detta!

Hur många som bär liknande falskt vittnesmål om att den-eller-den är odjuret har någonsin bett öppet om förlåtelse och erkänt sitt fel? Knappast många, ens efter att det påstådda odjuret blivit en opolitisk föredetting eller t.o.m. legat i graven sedan tio år. Och ändå är sådan här galenskap något som lätt kan leda till att obalanserade idioter i värsta fall begår attentat, i bästa fall bara röstar mot någon eller bara i allmänhet ställer sig i vägen för saker som vore allom till nytta.

Varför tar inte fler kristna predikanter ställning mot sådant här? Varför är de homosexuellas synd - som inte explicit nämns i de tio budorden - mera viktig än detta direkta, explicita brott mot ett av de tio, ett  brott som därtill säkerligen lett till attentatsförsök mot falskeligen anklagade?

Inte bara där vittnar kristna dock falskt. Kristna apologeter lär ut felaktigheter systematiskt om andra religioner för att få kristendomen att framstå i bättre dager. Ta exempelvis Krister Renard, en man som har en stor publik bland svenskspråkiga kristna, via sin webbsida gluefox.com.

För att få Jesus att framstå som ännu mera mirakulös visar han hur Jesus uppfyller en profetia i Daniel. Han ljuger oss rakt i ansiktet om en detalj i Judisk tro för att få profetian att passa in:

Den judiska almanackan räknade emellertid inte med 365 dagar per år, utan med 360 dagar per år. Tar vi hänsyn till detta får vi 476 i stället för 483 år och hamnar då på år 31 e Kr, dvs det årtal som historikerna anser vara det sannolikaste årtalet för korsfästelsen (483x360=173880 dagar och 173880/365=476 år).[2]

Man känner inte till någon judisk rörelse i antiken med ett 360-dagars år. Vi känner till någon med 364 dagars år (vilket garanterar att årets längd är delbart med veckans längd, vilket gör att månadsskiftena och högtiderna infaller på samma veckodag år efter år. Vi vet också att såväl Samaritaner som Fariseer och senare Karaiter på biblisk grund baserar sina månader på nymånen och därmed - liksom muslimerna - har en årslängd på 354 dagar. Dock kan inte judiska högtider, på grund av biblisk lag, flytta för mycket, utan måste infalla i rätt årstid. Detta löser alla de tre ovanstående judiska rörelserna genom skottmånader. Helt sonika inför man en ny månad vissa år. De olika rörelserna har lite olika metoder för detta, vilket kan leda till att nyåret infaller vid olika tillfällen, eller för den delen att man inte nödvändigtvis har samma månad. 

Det imperium i vars huvudstad Daniel var bosatt hade inte heller en 360-dagars årslängd, utan ett liknande system med skottmånader. 

Jag vet därutöver att denne Renard är medveten om detta. För runt tio år sedan förde jag under pseudonym en kort emailkorrespondens med honom kring saken, och han lovade kolla upp saken och korrigera den om det visade sig att jag har rätt. Han har än i denna dag inte korrigerat sitt påstående. Under tiden vågar han påstå att:

"Påpekanden av sakfel tas tacksamt emot. Jag kommer att ändra om kritiken är underbyggd." [3]

 Det åttonde budordet är det tydligen okej att ignorera om man således kan (för)leda någon till Kristus.

[1]  http://www.youtube.com/watch?&v=sgHUZXgNAWo
[2] http://www.gluefox.com/krist/prof.shtm
[3] http://www.gluefox.com/mail.shtm

Bibeln: Josua

Har funderat lite på att läsa genom Bibeln i sin helhet och kommentera innehållet här. En del saker ter sig udda i boken, och av naturliga skäl tycker jag dessa förtjänar lite uppmärksamhet. Kanske någon kan bidra med insikter kring konstigheterna, eller annars

Lite kommentarer hittills:

Josua är rätt tråkig, på många sätt: Gud befaller Josua att erövra landet, och erövringen sker. Saker som slår mig som konstiga finns dock: t.ex. varför är detta signifikant nog att författarna ansåg det värt att ta med?

Josua 15:15-19: Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette förr i tiden Kirjat-Sefer. Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intar det vill jag ge min dotter Aksa till hustru." När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes fader. Och hon steg hastigt ned från åsnan. Då sade Kaleb till henne: "Vad önskar du?" Hon sade: "Ge mig en avskedsgåva. Eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du ge mig vattenkällor." Då gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.[1]

 Här har den reviderade upplagan av 1917 en lite oinformativ översättning; Hebreiskans ord i namnet på den första är unik - så länge man läser med vokalerna - enda andra stället samma ord används omtalar samma källor. Nå, alla modernare bibelöversättningar - och många tidigare - väljer att översätta detta med "(de) övre och lägre/nedre källor(na)". I sammanhanget verkar detta som en mycket märklig sak att skriva i texten, men å andra sidan är väl texten tänkt att försöka dokumentera egendomsfördelningar et.c. som var relevanta vid tiden den skrevs?

Tyvärr hittar man bara märkliga spekulationer om detta på nätet - erövringen av Kirjat-Sefer tolkas av nån kristadelfisk grupp som att bokrullen stängs och icke kan läsas igen, och ses som något slags förebild till saker som sägs i Uppenbarelseboken, eller något dylikt[2].

Vad som är ganska uppenbart är dock att de antaganden som skribenter har vad gäller vad en läsare kan förväntas ha för bakgrundsinformation och vad läsaren kan tänkas vilja veta om bakgrunden till en händelse har ändrat drastiskt. Texten skiftar drastiskt mellan generella yttranden: Kaleb yttrar ett löfte för att uppmana någon att ta över Kirjat-Sefer - inget sägs om sammanhanget i vilket han säger det, men dock får vi väl anta att han inte sade det sekunderna före det hände. Sedan uppmanar Kalebs dotter sin man - och kusin - att begära åkermark av Kaleb. Vi får reda på att detta sker ännu medan de rider åt något håll - ingen säger om de redan är på väg bort att påbörja nya liv eller vad som är på gång, men det tycks relevant att hon hoppar av en åsna i det skedet. För en läsare som inte var med på tiden det hela skrevs kanske sådana detaljer känns märkliga, men det beror välan på att vi använder andra verktyg för att beskriva scener. Detta tycks mig vara ett ganska effektivt och kortfattat sätt att beskriva en scen, om än detaljerna blir synliga vid oväntade tillfällen. Jämför en teaterpjäs där kulisserna vänds fram vid högst märkliga tillfällen en bit in i handlingen, och bara några i taget.

Spiskummin

Dagens upptäckt: spiskummin är vad som ger tacokryddblandningar just den där smaken.

Review: Truth in Translation - Accuracy and Bias in English Translations of the New Testament

Jason David BeDuhn presents a rather good summary of problems every Biblical translation should tackle, compares the quality of a sample of different translations when it comes to accuracy and bias, and presents a hypothesis as to why the translations he found best did considerably better than the others.

The book's chapters go through a short summary of the history of English translations and textual criticism, an introduction to how translators go about their work and different major approaches to it, a survey of major English translations - what approaches they've used, to what extent they seem consistent, etc.

He also explains the problems of translating poems and metaphors - especially from a culture so alien to what we are used to.

Then he gets to the meat of the matter: a series of particular New Testament verses that contain possibly contentious wordings are compared - he discusses the Greek usage and expectations - essentially trying to get to what a reader reading the NT when it was written would get out of it - and comparing whether the translators have injected ideas of their own or distorted the picture a bit.

The details are interesting: some Bibles change the gender of some persons (probably to reduce the appearance of women having any authority whatsoever in the early church), some do great violence to Greek grammar and semantics to inject or radically alter christologies (the KJV even forces the opposite meaning out of one passage) or doctrines of the Holy Spirit. Other maybe less interesting examples also surface, but those two genres of mistranslation are probably the most notable ones.

Conclusions of the book? Most critics of translations don't know what they're talking about and just compare it to their favorite translation. This favoritism seldom is based on fact, but rather on familiarity or doctrine. Another interesting conclusion is that almost all translations use suspect translating to bolster up some doctrine. Finally, the two best translations out of the sample, with some caveats for the latter, is the Catholic New American Bible and the Jeho-ah's Witnesses' New World Translation. The author surmises that this is due to the sola scriptura-doctrine in protestantism: since all doctrine is to be derived from the Bible, doctrines that actually aren't in it have been forced into the text to make them seem properly derived from it. The Catholics do not believe in sola scriptura, and thus can be all relaxed even if their doctrines aren't found in there, and the Jeho-ah's Witnesses have made a more decisive break with traditions of the church and genuinely try to figure out what the Bible says rather than tell it what to say - although there are examples where the translators have weakened the christology in the NT, as well as the rather consistent over-use of the tetragrammaton throughout. Of course, this is based on a limited number of samples, but since these were of rather varied nature, there's no big reason to think that the

The author warns us that the Living Bible and the Amplified Bible are not properly speaking translations, but rather paraphrases that insert a lot of material very freely into the text, potentially misleading the reader. Even then, both the LB and AB on occasion get things right where most of the others get them wrong, so there seems to be no single Bible that has the worst result in every verse compared.

Although it is a book that says a lot of things that are obvious to anyone with some solid foundations in linguistics, these things probably are not obvious to everyone. The further examples demonstrate the risks more clearly, and the kinds of misleading a translator can accidentally or intentionally perpetuate. An important point made a few times is that a translation primarily must be judged by how well it conveys the meaning of the original text. The meaning is of course not a thing multiple readers all will agree on, but something close enough should be possible for the reader to glean - without the reader gleaning much more or much less than the original text warrants. Most who compare, criticize or even reject biblical translations completely lack this expertise, and should just shut up. However, mostly it's exactly those who make the most noise - a phenomenon I recall from the Bible 2000 vs Folkbibeln debacle in Swedish-speaking Christianity.

Another thing that would interest me is a similar treatment of the Old Testament, preferably also comparing Jewish translations. In that case, of course, Masoretic vs Septuagint vs Vulgate (vs Targum vs probably something Coptic vs ... ) would be relevant, and that might be too great a scope for a similar book, though.

I would recommend this book for anyone with a vested interest in the Bible who is unable to read it in the original languages.

Kristendom, Judendom och Osanningar

Ofta kan man i kristna kretsar höra ett starkt stöd för Israel, för den judiska religionen och för judar i allmänhet. Detta i sig är inget problem. Ett problem, däremot, är att det bland kristna predikanter, talare och polemiker ljugs friskt om judendomens läror! Ofta framställs Jesus som den som äntligen gav icke-judar möjligheten att delta i ett förbund med Gud - fram tills golgata var förbundet stängt för den som inte föddes som barn till en judisk mor. Man framhäver att judendomen endast ser födda judar som judar - en sak som är ren och skär osanning. Judendomen ända från den skrivna Torahn, med tydliga exempel i Rut och i profeterna - främst kanske i Jesaja 56. Men också Jonah visar att till och med under gamla testamentets tid fanns det möjlighet för icke-judar att få förlåtelse från Gud. Varför är det en vanlig myt att judendomen enbart räknar födda judar som medlemmar, och att enligt GT (och Judendomen) enbart judar kan ha ett gudsförhållande? Nå, delvis har det väl att göra med att judendomen inte bara är en religion - det är också ett folk. Och från detta gör man en felaktig generalisering - om det är ett folk, följer det väl naturligt att man inte kan bli en medlem efter födelsen. (Delvis på grund av att man utgår ifrån en 1800-talside om vad ett "folk" ens är!) Det är ett välmenande misstag - man inser att judendomens medlemskoncept inte är precis samma som kristendomens, men ack så fel det blir. Men detta räcker inte för att förklara dethär misstagets inbitenhet. Jag har ett par gånger försökt i all vänskaplighet korrigera dethär misstaget - och bemötts med rätt negativa reaktioner. Om det bara handlar om ett oskyldigt misstag förstår jag inte den negativitet och den förnekelse som uppvisats. Är då detta faktafel verkligen ett problem? Faktafel förekommer ju överallt, och i någon mån kan man ju förvänta sig sådana i alla kontexter. Nå, här är ett av problemen att folk har tagit till sig detta faktafel - delvis för att folk har en ganska förenklad bild på religioner, och det här påståendet om judendomen låter rätt trovärdigt i ljuset av hurudant kristendomen är. Och när folk inte heller vet särdeles mycket om vad judendomens frälsningslära går ut på, judendomens syn på ickejudar, etc etc, så blir ofta folks antaganden helt enkelt en interpolering från vad de vet om kristnedomen - judendomen antas helt enkelt vara kristendomen utan Jesus + kanske vissa andra negativa saker (tillräckligt ofta hör man om judarnas lagiskhet och så vidare, så ...). Man börjar lätt anta att judarna, precis som de kristna, lär ut att enbart medlemmar av deras egna lära kan komma till himlen. Men man lägger till påståendet att enbart infödda kan accepteras som medlemmar, vilket ju mer eller mindre är att rakt direkt få folk att tänka att judarnas himmelrike har en rasistisk portvakt. Att man påstår att judarnas frälsningslära är rent av rasistisk kommer knappast att skapa mycket välvilja mot judarna - 'varför skulle jag sympatisera med, eller ens tolerera, någon som tror att jag av födseln automatiskt kommer att hamna i helvetet och att inte ens Gud försökt sträcka ut sin hand till att ge mig en möjlighet till gemenskap med Honom' - en tanke som säkert förekommer både bland troende angående judarna, en icke-troendes variant vore säkert mera i stil med "varför skulle jag sympatisera med någon som tror jag är ofrälsbart född till att hamna i helvetet". Också icke-troende hör ibland kristna predikanter tala om saker som detta. Och en kristen predikant som prima facie är pro-judisk i sin inställning borde ju vara en trovärdig källa om judisk teologi, eller hur? Att judendomen inte har en rasistisk frälsningslära av det snitt den ofta utmålas med är sen en bisak - de flesta som hör om judendomen via kristna källor kommer att tro att judarna tror att alla av icke-judisk börd automatiskt är dömda till helvetet. Hur kan man säga att den som välsignar Israel själv blir välsignad, medan man med samma mun som yttrat den välsignelsen gödslar antijudaismens och antisemitismens rötter? Jag tänker troligen ännu försöka hinna skriva ett inlägg om insmugen (möjligen omedveten eller oavsiktlig) antijudaism och antisemitism i kristna källor. Vad jag gärna vill veta är vad folk här tror är orsaken till att denna del av judendomen så ofta beskrivs felaktigt av kristna, och varför jag bemötts med viss fientlighet när jag påpekat det. Jag önskar också att kristna förklarar vad man kan göra åt detta, och vad de anser om fenomenet. Har ni hört detta påstående? Har ni reagerat på att det är ren bullshit? Har ni sagt något högt om det eller bara tyst bevittnat det?

Kristendomen - en religion eller inte?

Detta inlägg var ursprungligen skrivet för kyrkpressens blog, och postades en kort tid före kyrpressen-bloggen lades ner.

Ofta hör man kristna säga något i stil med "kristendomen är inte en religion, det är ett förhållande till den treenige Guden/Jesus/den Heliga Anden", och när detta blivit sagt, kan ofta diskussionen inte fortsätta i vettiga spår. Den vars kritik eller påståenden bemötts med detta märkliga svar har inte fått sin kritik bemött - det hela är en så kallad red herring på engelska - ett argument som inte har något med saken att göra, men som förskjuter diskussionen från de verkliga sakfrågor som lyfts fram. Lite som att lyfta fram monopolpjäser på ett schackbräde för att rädda sig från schack matt.

Vad är då poängen som man försöker framföra med detta påstående? Ofta är det nog att påpeka att till skillnad från andra religioner är kristendomen inte ett regelsystem, det är inte ett ritualsystem, det är inte en doktrinsamling. Men nog är det ju en samling doktriner - och om man inte omfattar doktrinerna, då är ens förhållande nog något man inte egentligen har (säg, t.ex. treenigheten). Och om man inte försöker följa somliga av reglerna, då har man nog knappast heller ett sant gudsförhållande (homosexualitet, föräktenskapligt sex, är väl kanske de två tydligaste, men flera finns och varierar lite bland de kristna). Ritualaspekten är nu kanske den aspekt där delar av kristendomen kan komma längst ifrån en sån karikerad ide av vad religion är - beroende på om det sen är högkyrkligt, lågkyrkligt eller rent av katolskt eller ortodoxt kan kristendomen vara mycket ritualistisk den med. Om man är av de mera radikala protestantiska sorterna har man kanske ett faktiskt avstånd till sådan kristendom - men det ändrar inte att majoriteten av kristendomen har ett rikt ritualliv. Förstås, man kanske anser att katoliker, ortodoxa och kanske till och med högkyrkliga protestanter inte är sanna kristna.

Om det är sant att kristendomen inte är en religion, men är ett förhållande - hur är det då med de religioner en del kristna menar att leds av onda andar? Är inte isåfall new age och hinduism och islam förhållanden också? Förhållanden till onda andar, iofs, men det gör dem inte mindre förhållandelika för det - förhållanden kan vara parasitiska, förhållanden kan vara olyckliga och de kan vara mycket ohälsosamma. Men isåfall har vi gjort religionskonceptet oanvändbart. Är det inte då bättre och smartare att acceptera att något kan vara ett förhållande och en religion samtidigt?

Har inte den religiöse juden ett förhållande till det judiska samhället, till den judiska lagen och det judiska tankesättet? Känner han inte att han, genom att studera Torahn, lär sig känna Gud och Guds vilja - i judendomen tror man Torahn är Guds ord på ett sätt som lite liknar hur kristna tror Jesus är Guds Ord blivet till kött. Muslimen som studerar koranen och hadither och annan sunnah och så vidare har också ett förhållningssätt och ett förhållande till ummah - det muslimska samfundet som helhet. I jämförelse blir det kristna kravet att enskilt få exkluderas från benämningen 'religion' då det egentligen är ett förhållande ganska skevt! Det låter som om kristna berättar åt okristna par att de inte har ett förhållande för att de har en annorlunda dynamik i sitt förhållande. Eller som om jag sade åt någon som gav sin flickvän blommor mera sällan än jag gör, men som kokar mat mera ofta åt henne än jag gör att det inte är ett sant förhållande, då det är annorlunda från det jag och min flickvän har!

Religion-konceptet har utvecklats _i Europa_, bland kristna. Jag menar inte att religioner är ett Europeiskt påfund, men konceptet - kategorin vi tänker oss när vi hör ordet "religion" är skapat i det kristna Europa. När studiet av andra religioner påbörjades utgick man ofta ifrån att kristendomen var urtypen för religion - så man utgick ifrån att andra religioner erbjöd andra (och naturligtvis sämre) svar på samma frågor som kristendomen gav svar på. Alltså - kristendomen har ofta varit urtypen för vad man antagit att en religion är! Lite knepigt, iofs, är att när kristna europeer först kom i kontakt med främmande religioner som man inte bara kunde nedsättande klassa som "hedendom" - så var det judendom och islam man kom i kontakt med. Islam liknar väldigt på kristendomen, och ger svar på ungefär samma frågor - om än svaren skiljer sig. Judendomen har man aldrig riktigt - före rätt nyligen - låtit undersöka som en religion i sig, utan man har projicerat en massa kristna antaganden på den. Så religionskonceptet är egentligen färgat av att Islam och Kristendomen liknar varandra.

Det visar sig att när man försöker förstå hinduism, shia-islam, judendom, buddhism, sikhism, oromo, hedendom, nyreligiösa rörelser, ... att man ofta måste lära sig helt annorlunda tankesätt för att förstå vad kärnan i dessa religioner är. Med att lära sig tankesätt menar jag inte att man måste omfatta dem - man kan förstå judiskt tankesätt rätt bra utan att tro på judendomen, och samma kan nog stämma vad gäller sikhism, oromo, zoroastrism eller bahai också. Personligen har jag i flera år försökt förstå den judiska kulturen/religionen, och i någon mån tror jag jag skulle påstå att jag förstått den bättre än de flesta andra ickejudar. (Om än förstås det säkerligen finns hundratals andra ickejudar som förstår judendomen bättre än jag gör.) Att förstå en kultur/religion man inte växt opp i ger en viss insikt om hurpass annorlunda olika religioner är.

Ordet religion är av latinskt ursprung. Vi vet inte riktigt säkert vad det betydde - det finns några förslag på dess ursprungliga betydelse. En av dessa betyder, mer eller mindre, återknytelse, återkoppling eller att dra närmare - och var mycket omtyckt av Augustinus. Hans tycke för denna term har säkerligen kopplingar till kristen frälsningslära - ideen att förhållandet mellan mänska och gud återfåtts, att Gud drog de kristna in i sin famn, etc.

Ett annat förslag är att det kommer från att läsa noggrant - relego (eller möjligen en dissimilerad tidigare reduplicerad form le-lego) - ursprungligen då från ett "läsa igen (och igen och ...)"- ett intensivt noggrant läsande och lärande. Själva läsandet i sig är inte det viktiga i betydelsen där, utan det att man följer texten och håller den för viktig. Vilket kristna gör!

I och för sig faller jag nu lite i ett etymologiskt felslut - ord kan betyda annat än de ursprungligen betydde, men i detta fall tycker jag mig ha etablerat att användningen - och därmed hur folk faktiskt förstår det - sällan motsvarar det de som använder påståendet "kristendomen är inte en religion, det är ett förhållande" tolkar det som. De tolkar det som något som närmast liknar (en nidbild av*) fariseism.

Jag anser att för att föra en vettig diskussion om andliga saker, om religioner i allmänhet, etc, måste alla acceptera att kristendomen har klart religiösa element, och också att religion-konceptet egentligen närmast passar in på kristendomen, mer än på andra religioner. Att peka ut kristendomen som något unikt icke-religiöst är ett misstag, och är bara en rökridå i debatter. En rökridå som därtill döljer en stor del av vad kristendomen genom historien stått för, ännu står för, och vad den är. Kristendomen handlar också om ecklesia - kyrkan - inte bara om den enskilde troendes förhållande till Gud. Bibeln talar till och med mycket om kyrkan som ett samhälle, mera än den talar om den enskilde troende. (Och om man tar in gamla testamentet och ser Israel som en symbol för kyrkan kommer man att inse att de troendes gemenskap - ett religiöst samhälle - är ett centralt tema.

Detta inlägg postades ursprunligen på kyrkpressen, delvis som reaktion på ett av svaren på tråden om yoga - http://www.kyrkpressen.fi/content/view/34366/#comm_84820 - där detta helt irrelevanta argument lyftes fram av någon orsak. Förvisso är han som skrev inlägget anonym, vilket i någon mån bryter mot förväntat beteende på kyrkpressens bloggsidor.

*(Den nidbilden av farisaismen har jag haft för avsikt att skriva en del mera om, kommer ett inlägg med rejält med referenser så småningom!)

yay. i just got my peavey predator (a stratocaster copy) returned to me after a bit of surgery on it. it's been turned fretless :)

the sound is a bit muffled, kind of bebop-jazzy, although the sustain is way better than I expected. but I don't mind that. it is tons of fun. the impression after two hours of playing with it: well worth the investment. really injected new life into an instrument I pretty much had forgotten I had.

let's hope it makes time pass faster until my dearest returns from america.

What principles did Jesus advocate when it came to interpreting the Torah and giving rulings based on it?

On one hand, he seems to suggest that the quality of actions and of the mind, regardless of commandments in the Torah, are the measure: e.g. But those things which proceed out of the mouth come forth from the heart; and they defile the man.

He never says how far this can be extended - could, e.g. sexual morals be interpreted by this method? (It's not the kind of sex or the kind of partner, it's to what purpose or whatever?) Where's the demarcation line for how far this method can be extended?

Whence does the principle in Matthew 19, "Wherefore they are no more twain, but one flesh. What therefore God hath joined together, let not man put asunder." Can this be extended to What God has made X, let not man make un-X? Can it be extended to what God has forbidden, man cannot permit? What God has permitted, man cannot forbid?

I should reread the entire gospels, I am kind of certain there's one more principle there, but it wasn't present in matthew. So, rereading them before the next post.

I have recently been trying out some non-octave scales, and I think they contain a lot of potential that is yet untapped.

Some ideas however:

How about having a nonoctave repeat interval, but add all the inverses of all the intervals less wide than an octave - thus, basically, having a limited selection of octaves available.

Take for instance, the 3/2 in 8 scale, with a smallest step of ~87.75 cents.

We get

87.75
175.50
263.25
351.00
438.75
526.50
614.25
702.00

What we need to get an octave is adding these:
498.00
585.75
...
which amounts to having every other step be 27.25 cents and every other be 60.50. Ok, that gets a bit unwieldy, and I have no idea what new intervals pop in except octaves and octave inversions.

This might work better with some other scale - maybe Bohlen-Pierce or somesuch would be well suited.

The more I look at Bohlen-Pierce theory, the absence of any discussion of utonal stuff strikes me as more and more peculiar. Even more so, very many of the 'major' scales include the utonal chord from the same root, and the 'minor' scales don't necessarily exclude the otonalities either.

Some have complained about modulation and such not being very clear in Bohlen-Pierce, and I wonder if this inclusion of both utonal and otonal structures for the tonic might be part of that? OTOH, borrowed chords in 12tet don't tend to cause big problems so ...?

The Bohlen-Pierce temperament is an interesting sort of odd option to try out, which has a very good approximation of 3:5:7 and 5:7:9-chords, but I've never seen anyone talk about the utonal 7/7:7/5:7/3 or 9/9:9/7:9/5 chords - in fact, it's like the assumption is that 5:7:9 in fact is the bohlen-pierce analogy of a minor chord despite being a tritave inversion (if that's *perceivable* as an inversion at all). This is a bit weird, imho, and I'd be interesting in seeing whether there's any relevant reason for this.

Alas, Elaine Walker doesn't elaborate enough on the chords she used in her research paper - she only really mentiosn the 3:5:7 wide triad and 5:7:9 narrow triad, but the piano roll transcription sort of suggests some other things going on there - but they're hard to read.

I think, considering the nature of the intervals being well approximated by Bohlen-Pierce, it might be possible to transcribe compositions from it to 31-tet without many problems - will have to try this idea out at some point. That'd be pretty neat. Non-octave scales in equally divided octave temperaments are quite underused!

(Also, I should try out 3/2 in 4 or 5 and somesuch, might be interesting)

I am happy to've started playing around with 31-tet again. The timbre I'm working on right now is a sort of organ-like thing in one way, and sort of clarinety in another (that one's attributable to only having odd harmonics). I should also prolly make some more varying timbres, and I should absolutely figure out some way of getting a sensibly pretty, yet distinctive and individual kind of attack to the sounds.

Gonna try out some approximations of 5:6:7 (and the utonal 7/7, 7/6, 7/5 subdim chord), 5:7:9 chords, maybe some 9/9:9/7:9/5-ish stuff, and of course just living up the septimal bliss that 7/4 and 7/6 provide. (7/5 sounds less nice, but meh, can't have everything).

After expending some effort on finding a document I don't think I've read since 2005, I found http://www.huygens-fokker.org/docs/modename.html again. It's apparently moved around a bit since back in the day. I remember trying a few of those scales last time rather haphazardly. I hope my increased knowledge of counterpoint, harmony, etc will give me better chances of composing something worthwhile.

I haven't composed anything microtonal since 2003ish!

I wonder how well adaptive timbre could work? Could we have timbres that coincide perfectly for fifths, thirds, sevenths(ish) without having to do adaptive tuning? Just, you know, FFTing the input signal, picking out the odd-numbered overtones, raising the third harmonic by 2c, the fifth by 14, the seventh by something like 30c, etc. (With a synthesized signal it would be easier, of course, since no adjustment of input after FFTing it is needed)

Would different tones of a chord need them differently adjusted? Is there a way to uniformly adjust harmonics for all tones so that 12tet basically would have the benefits of JI when it comes to harmonics coinciding? Or is this a pipe dream? Would the timbres sound way too weird?

Could there be a non-equal adjustment that wouldn't be adaptive, such that e.g. Dmaj and Gmaj, despite having the identical 1:2^(4/12):2^(7/12) frequency patterns have different enough out-of-tune harmonics to, despite both sounding good and major still sounding interestingly distinct, a bit like a timbral equivalent to the non-equal temperaments that were in vogue before 12tet?

A reason I don't much like the kind of linguistic prescriptivism based in armchair-linguistic musings of people into a sort of logician/engineering/whatever mindset is basically to do with how language and our minds and our social situations have evolved.

Basically, what happens when you let evolution run on some system that can be designed evolutionarily, it will often take into account features of the underlying systems that the human designer is not aware of.

Secondarily, language as a system is sort of distributed. No one knows every word of their language (with some trivial exceptions, but these are 'degenerate' cases, especially languages on the brink of extinction), no one knows every construction, etc. Constructions spread when people pick up that they are constructions, which means that for a construction to gain ground, there must be something that gives away that it is a construction in the first place, it needs to fill a purpose, it needs to be easy enough to apply by analogy, etc. So, we have a system where there's a lot of evolutionary algorithms going on all over the place, and the best thing is - the protocol by which these innovations spreads is itself affected by these changes. We're having evolutionary algorithms within evolutionary algorithms. This, in turn, in a really distributed system, which also has interfaces with other similar systems (== other languages, by means of bilingual speakers or anyone in a language contact situation!) ...

The number of fields one should understand to grasp why languages are like they are probably exceeds what anyone can learn in a lifetime. Probably, any number of the weirder things in language - quirky case, irregular forms, discongruence (e.g. the Semitic system where numbers over four or somesuch are marked for the opposite gender of the nouns they govern), congruence, differential object marking, aspect marked on the object instead of on the verb (making aspect unmarkable on intransitives and quirky case verbs) are results of optimizations that have made sense for the distributed memetic(ish) algorithm that designs language all the time. The reanalyzis of how to use the non-nominative pronouns in English probably also fit in with this - in lack of other supporting structures, lots of minds have converged on using them in a way that marks some kind of distinction that is more relevant for them to mark than whatever was marked earlier, hence expressions like "my brother and me went to town yesterday".

For a human to optimize this is doomed to failure. He's unlikely to have an idea of the uses of most of the stuff in the language, and will cut out stuff that it is based on, and add in parts that seem logical or easily processable, but haven't gone through centuries of optimization.

I'm also considering calling 'evolution' an intelligent process, since it solves problems.

I guess this kind of subverts the Intelligent Design people's position. At least I hope so.

As ideas pile up in margins of notebooks, on scraps of paper, in random files on a variety of computers, etc, one interesting problem arises. They do not necessarily conform to the other ideas that have gone before them, and therefore either require 1) new projects, 2) reform of old projects, 3) changes in the idea or 4) discarding. Now that I took the time to finally organize the ideas of the last few years - ideas that have been amassing since before I made the current version of Bryatesle, I realize I haven't actually done much of the actual organizatory work needed for my kind of conlanging. Part of the creative work is done, but since the organization of this material also is a creative act, much remains before any of this could be called a conlang. Some of the ideas offer possible glimpses into fascinating structures, though.
These ideas have occured at any time, and been recorded quickly (alas, as you'll soon see, also somewhat unorganizedly) on whatever surface it could be recorded on.

Now, part of a problem I am discovering (again) is that Past Miekko doesn't communicate very well. In part, this is because I write unclearly and fragmentarily, in the illusion that what I mean is obvious.
The italic text is the note itself, the text afterwards the further creative process when pairing it with a language and wondering whether there's conflicts with earlier ideas etc. I am trying to catch the thinking I would do as closely as possible.
Anyways, here's some nuggets of what I've come up with.

coordination - no coordinating particle needed for simple 'and'. constraints: same case (but also abl + dat permitted)
relatively easy to understand, but i left out which conlang this was meant for. My guess is bryatesle, since its case system would permit rather nifty ways of distinguishing noncoordinated from coordinated nouns, but Tatediem and Dairwueh are just as likely.

rcp + weak agentivity -> subj[1](high anim)
obj/subj[2](low anim).sec subj
rcp + strong agenitivity
-> subj.rcp.obj subj.rcp.obj
clearly something to do with reciprocality. the case system used in the glossish things imply bryatesle. I guess this simply means that reciprocal stuff is done in Bryatelse as if it were normal transitivity but with additional markers on the subject and object. What exactly strong and weak agentivity mean in this context was left unspecified, so I guess I have to figure that out?

"between" as in N[1].dat.rcp.obj+N[2].dat.rp.obj
pretty ok way of rendering 'between'
obviously bryatesle, not much more work needed except coming up with the word 'in' in the first place.

only the 3sgII-form of a verb can be fronted; 3sgII can be used with 0-subjects, 3sgI otoh permits subject omission (because it is more clearly bound to a real 3sg subject)
these are likely dairwueh-thingies, since it has two verb forms that I call 3sgI/3sgII, altho' in fact the 3sgII is not purely a third person verb - it's less strictly bound to person, but still most likely to pop up in 3/impersonal situations.

'in +dative (or whichever) being the normal way of that adposition, with the exception of x.nom AUX (presumably along the lines of 'to have', but possibly exceptionally marked) obj.instr in + y.accusative for 'x put/poked/threw/placed/whatever obj in y (with implication of this having been done somewhat violently)'
probably dairwueh, due to the nom-acc alignment, altho' it could also be bryatesle.
also, in +dat is what the previous bryatesle idea says is the normal way, so I guess that helps qualifying this as a more or less set idea!

These were examples of the oldest notes I've been finding - I've since then taken to organizing them somewhat better in a notebook specifically for ideas (altho' not limited to conlanging ideas - ideas for algorithms, stories, compositions, experiments in music theory, outlines for posts in religious debates, rather imprecise calculations of the n:th power of the o:th root of p, etc etc also occur), they've taken to being a bit more organized - I (very) recently took to tagging every conlangy idea with a set of marks, and numbering them.

have a large number of different participles, e.g. 'active participle of future obligation', 'active participle of fulfilled obligation', 'passive participle of likelihood', etc etc. few verbs have a full paradigm, and different verbs tend to have different sets of these participles. [try at some point making an elaboration of this with example systems].
This seems to be an idea that would require a language of its own, or could maybe work in dairwueh (less likely in tatediem, but I'll have a look). Coming up with a rich morphology isn't something I like doing a lot, but I guess this is a good enough idea to warrant it.

related: transitive and causative verbs for intransitives are formed by aux + trns/caus participle (cf how English forms passives)
This idea actually predates the prior idea, but it's just popped up every now and then and I never wrote it down until rather recently.

auxiliary for future tense comes in two flavours - transitive AND volitional intransitive subjects versus nonvolitional intransitive subjects.
pretty basic, really. prolly put it in dairwueh, might put it in tatediem? Tatediem being ergative, this could be kinda cool, but on the other hand why not put it in a nom-acc language?

nominal classes otherwise not marked except by auxes showing agreement through suppletion - often with partially incomplete paradigms, to a lesser degree similar agreement through adpositions and even less so - again mostly through suppletion and lexically determined thingies - for adjectives.
doesn't work for B, T or D, but I have plans for a future, more isolating language. This fits in with that, but on the other hand, it'd be interesting to build a more complex system of classifiers and stuff, but wth, this could be rather neat.

removed because a re-worked version is in the works

Lots of hobby-linguists, especially among fans of auxiliary and logical languages, and also among fans of natural languages seem to think that double negatives are an illogical and ugly thing. Fans of logic seem to think it violates some need for clarity of thought, and that this is because it's fundamentally illogical somehow. On the other hand, people interested in naturalism seem to think it is a proof that language is something completely divorced from logic.

Both of these notions are wrong. Of course, they both stem from the thought that not(not(x)) must equal x, and that if it equals x the system no longer is logical.

Granted, language is not fully logical - often, phrases get meanings that are somewhat divorced from the meaning of the subcomponents; but this is mostly because of how we think - we don't think fully logically all the time, but rather in a fuzzy cloud of ideas and associations and connections, and we want to convey a likeness of this cloud, rather than an exact copy of a chain of very clearly delineated ideas. Most of the quirks of language probably come from how our brains work, and how it matches patterns, and will, for instance, associate a phrase more with a situation than with the meaning of the phrase, or somesuch, after some time. Given some thought, it's obvious that the communication between systems that works on such premises, where the protocols for communication are somewhat fluid, where the information often isn't even completely formalizeable, etc, will be somewhat illogical; yet, it often is surprisingly logical, and without some level of logic in it, it would get very difficult to use at all.

But anyways, back to double negation. It's assumed to be illogical, because in usual e.g. boolean algebra, !!x = x; analogously, in arithmetics, -(-(x)) = x; however, why should we assume that the negating function in a given language is -() or !()? Why not assume it is f(x) = 0x? What will be the value of f(f(f(f(x))))? yes, it's gonna be 0000x, which == 0x == 0. (Let's, for readability and parseability and clarity retain the x there.) Is multiplication by zero illogical because it doesn't alternate between x and 0, the way multiplication by -1 alternates between -x and x? Is this proof that maths is illogical?
No, it's not, but by extension, it's also disproof of one common proof that language is illogical, and I hope everyone would stop claiming that double negatives are illogical and therefore bad, or that they are illogical and therefore proof that language is illogical.

There are benefits to such a negating function as well - no need to keep track of how many negations there are stacked, since as long as there's at least one, the result will be negative; whereas for a system where negations cancel out, you need to keep track of whether you're negative or not at any given point. That is rather taxing.

However, I generally think the search for a totally logical language is misguided and fails to appreciate how our neural network handles information and thoughts.

I came across a post by Radius Solis on the ZBB which touched a topic I've generally not cared to think about, but being in need of some procrastination, I decided to think about it.

Here is the post:
"Hmm... I wonder. Various languages categorize nouns in various ways - by shape, by gender or animacy, by their utility to humans, by whether they are considered to be inherently possessed, and all sorts of other odds and ends. What languages, if any, categorize their verbs in a similar manner? And on what semantic basis? And where is the categorization marked?"

I would consider the Slavic motion verbs vs. other verbs such a distinction; these use the various prefixes (generally derived from prepositions) in a much more consistent way than do other verbs, and they have an added dimension in their aspectual system (altho' many grammars will state that this added distinction is not an aspect, I think it is close enough for this post to say that they have two axes of aspect whereas other verbs just have one).

I wouldn't be surprised, however, if for nouns, the categorization generally is fixed, and for verbs it's more generally derivative? So that, say, the closest analogy to 'by utility for humans', which I'd for no particular reason say is 'beneficialness for humans', the classification gets more tricky for verbs. Right, knives per se are very utilizeable by humans, but cutting ... can go both ways? Of course, a knife can be a bad thing as well in the wrong hand, ... do languages that classify nouns along utility have these classes as statical classes or do they permit changing stuff around?

As for classification along possession, shape, etc. The Slavic verbs of movement sort of go into the 'shape' slot, on some semantic grounds; verbs of movement have a specific sort of shape that other verbs might lack (altho' some verbs that indicate movement, iirc, don't qualify in some Slavlangs, so it's a rather exclusive club of verbs). Possession would make sense for verbs that mark actions that are culturally limited to various classes of people; maybe a verb that can only be performed by one gender would completely lack gender marking? Or have a different morpheme instead of the usual gender marking? Or whatever, but there's possibilities.
(C.f. the Russian verbs for marrying, where the verb for females actually is a prepositional phrase, za muzh / za muzhem, literally 'to behind the man' / 'behind the man', and for males, zhenitsya, 'to wife oneself [someone]' or whatever we'll literally translate it as - that is, to take oneself someone for wife' or such. That's an interesting classificational detail, altho' again, it's not really an entire classificational system, but nevertheless...)

This ties neatly in with one design idea I have for dairwueh, viz. the idea that the case of the object (accusative or some oblique case or partitive, not sure yet) marks whether the action is considered beneficial for the speaker (and listener, depending on in what standing they are) or not. Of course, this is neither derivational, nor a classification. It is rather just extra information added on.

Not a very coherent post, just some stuff that doesn't really add up to anything yet.