Ett av de mindre budorden ...

Du skall icke bära falskt vittnesbörd

I våra dagar verkar den fråga som många kristna profilerat sin framtoning kring vara de homosexuellas rättigheter.

Men låt oss titta lite på den kristna etiken mera generellt. Att kristendomens etik är baserad på de tio budorden är något många kristna skulle skriva under om de tillfrågades, och t.ex. i Amerika förespråkar många att man har monument vid domstolsbyggnader som påminner om dem.

Vi har så:

Jag är Herren din Gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Du skall icke missbruka Herren din Guds namn.

Tänk på vilodagen, så att du helgar den.

Du skall hedra din fader och din moder.

Du skall icke dräpa.

Du skall icke begå äktenskapsbrott.

Du skall icke stjäla.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Du skall icke ha begärelse till ...

Nu är ju ofta kristen etik inte helt entydig, åtminstone från den synpunkt en utomstående har, och Bibelns verser betyder sällan något i isolation:

2 Mos 23:1 Du skall inte sprida ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne.

Detta kan förstås som ett förbud mot att sprida falska rykten i allmänhet, eller ett förbud att sprida falska rykten i rättsakssammanhang. Kristna talar ofta om "andemeningen" med någon lag. Ibland verkar andemeningen förmildra en lag, ibland skärpa den - och den vägledande principen borde väl vara kärlek eller något dylikt, vad nu sen det betyder.

Bland dessa tio tycks det mig som det jag hört minst om är det åttonde: du skall icke bära falskt vittnesbörd till din nästa. Ibland har jag hört dess andemening uttolkat som du skall icke ljuga, vilket ju nog är en god tolkning - jag kan helt hålla med om att det är en bra princip. Att inte ljuga inför domstol är sen ännu viktigare, vi kan a forteriori säga som så att om det är viktigt att inte ljuga inför sin nästa, hur mycket viktigare är det inte att inte ljuga inför en domstol!

Det tycks mig dock som att stora delar av kristendomen - och ofta bland de som tenderar att vara mest oförsonliga i sin inställning till homosexuella, icke-troende och mänskor med andra religioner - har glömt bort vad det här budet riktigt kräver.

Ta exempelvis den form av literatur man ibland råkar ut för bland exempelvis pingstvänner men också vissa andra apokalyptiskt lagda kristna, där än den ene än den andre utpekas som uppenbarelsebokens Vilddjur. Med komplicerade argument beskrivs varför just den uppfyller alla de beskrivningar som ges, och med ännu mera komplicerade förklaringar beskrivs varför just den och den egenskapen också är egenskaper Bibeln lär att antikrist skall ha.

Nyligen fann jag på internet bevis för att Obama är antikrist [1]: Jesus omtalar Satan på följande sätt i ett av evangelierna: Han sade till dem: "Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. [Luk 10:18]. I videon översätts "från himlen som en blixt" tillbaka till den Arameiska Jesus troligen talade, och resultatet, förvånanssvärt nog (eller snarare inte alls) är Barak Obama. Hoppsan då. Men översättaren ljuger. Arameiskans baraq kan i och för sig betyda blixt, men Obamah betyder "och höjd/och himmel" snarare än "från höjd/himmel" - för 'från himmeln' vore "min shammaya"  eller "min bama" eller något dylikt den sannolika översättningen. Därutöver finns förstås flera ord för 'blixt' på både arameiska och hebreiska, men Baraks förnamn är närmare släkt med ett helt annat Hebreiskt, Arameiskt och Arabiskt ord: välsignelse.

Videon jag länkar till är alltså falskt vittnesmål. Detta från någon som troligen tycker att mänskans avfall från de tio budorden är ett tidens tecken - men han själv är symptomatisk på detta!

Hur många som bär liknande falskt vittnesmål om att den-eller-den är odjuret har någonsin bett öppet om förlåtelse och erkänt sitt fel? Knappast många, ens efter att det påstådda odjuret blivit en opolitisk föredetting eller t.o.m. legat i graven sedan tio år. Och ändå är sådan här galenskap något som lätt kan leda till att obalanserade idioter i värsta fall begår attentat, i bästa fall bara röstar mot någon eller bara i allmänhet ställer sig i vägen för saker som vore allom till nytta.

Varför tar inte fler kristna predikanter ställning mot sådant här? Varför är de homosexuellas synd - som inte explicit nämns i de tio budorden - mera viktig än detta direkta, explicita brott mot ett av de tio, ett  brott som därtill säkerligen lett till attentatsförsök mot falskeligen anklagade?

Inte bara där vittnar kristna dock falskt. Kristna apologeter lär ut felaktigheter systematiskt om andra religioner för att få kristendomen att framstå i bättre dager. Ta exempelvis Krister Renard, en man som har en stor publik bland svenskspråkiga kristna, via sin webbsida gluefox.com.

För att få Jesus att framstå som ännu mera mirakulös visar han hur Jesus uppfyller en profetia i Daniel. Han ljuger oss rakt i ansiktet om en detalj i Judisk tro för att få profetian att passa in:

Den judiska almanackan räknade emellertid inte med 365 dagar per år, utan med 360 dagar per år. Tar vi hänsyn till detta får vi 476 i stället för 483 år och hamnar då på år 31 e Kr, dvs det årtal som historikerna anser vara det sannolikaste årtalet för korsfästelsen (483x360=173880 dagar och 173880/365=476 år).[2]

Man känner inte till någon judisk rörelse i antiken med ett 360-dagars år. Vi känner till någon med 364 dagars år (vilket garanterar att årets längd är delbart med veckans längd, vilket gör att månadsskiftena och högtiderna infaller på samma veckodag år efter år. Vi vet också att såväl Samaritaner som Fariseer och senare Karaiter på biblisk grund baserar sina månader på nymånen och därmed - liksom muslimerna - har en årslängd på 354 dagar. Dock kan inte judiska högtider, på grund av biblisk lag, flytta för mycket, utan måste infalla i rätt årstid. Detta löser alla de tre ovanstående judiska rörelserna genom skottmånader. Helt sonika inför man en ny månad vissa år. De olika rörelserna har lite olika metoder för detta, vilket kan leda till att nyåret infaller vid olika tillfällen, eller för den delen att man inte nödvändigtvis har samma månad. 

Det imperium i vars huvudstad Daniel var bosatt hade inte heller en 360-dagars årslängd, utan ett liknande system med skottmånader. 

Jag vet därutöver att denne Renard är medveten om detta. För runt tio år sedan förde jag under pseudonym en kort emailkorrespondens med honom kring saken, och han lovade kolla upp saken och korrigera den om det visade sig att jag har rätt. Han har än i denna dag inte korrigerat sitt påstående. Under tiden vågar han påstå att:

"Påpekanden av sakfel tas tacksamt emot. Jag kommer att ändra om kritiken är underbyggd." [3]

 Det åttonde budordet är det tydligen okej att ignorera om man således kan (för)leda någon till Kristus.

[1]  http://www.youtube.com/watch?&v=sgHUZXgNAWo
[2] http://www.gluefox.com/krist/prof.shtm
[3] http://www.gluefox.com/mail.shtm

Kristendomen - en religion eller inte?

Detta inlägg var ursprungligen skrivet för kyrkpressens blog, och postades en kort tid före kyrpressen-bloggen lades ner.

Ofta hör man kristna säga något i stil med "kristendomen är inte en religion, det är ett förhållande till den treenige Guden/Jesus/den Heliga Anden", och när detta blivit sagt, kan ofta diskussionen inte fortsätta i vettiga spår. Den vars kritik eller påståenden bemötts med detta märkliga svar har inte fått sin kritik bemött - det hela är en så kallad red herring på engelska - ett argument som inte har något med saken att göra, men som förskjuter diskussionen från de verkliga sakfrågor som lyfts fram. Lite som att lyfta fram monopolpjäser på ett schackbräde för att rädda sig från schack matt.

Vad är då poängen som man försöker framföra med detta påstående? Ofta är det nog att påpeka att till skillnad från andra religioner är kristendomen inte ett regelsystem, det är inte ett ritualsystem, det är inte en doktrinsamling. Men nog är det ju en samling doktriner - och om man inte omfattar doktrinerna, då är ens förhållande nog något man inte egentligen har (säg, t.ex. treenigheten). Och om man inte försöker följa somliga av reglerna, då har man nog knappast heller ett sant gudsförhållande (homosexualitet, föräktenskapligt sex, är väl kanske de två tydligaste, men flera finns och varierar lite bland de kristna). Ritualaspekten är nu kanske den aspekt där delar av kristendomen kan komma längst ifrån en sån karikerad ide av vad religion är - beroende på om det sen är högkyrkligt, lågkyrkligt eller rent av katolskt eller ortodoxt kan kristendomen vara mycket ritualistisk den med. Om man är av de mera radikala protestantiska sorterna har man kanske ett faktiskt avstånd till sådan kristendom - men det ändrar inte att majoriteten av kristendomen har ett rikt ritualliv. Förstås, man kanske anser att katoliker, ortodoxa och kanske till och med högkyrkliga protestanter inte är sanna kristna.

Om det är sant att kristendomen inte är en religion, men är ett förhållande - hur är det då med de religioner en del kristna menar att leds av onda andar? Är inte isåfall new age och hinduism och islam förhållanden också? Förhållanden till onda andar, iofs, men det gör dem inte mindre förhållandelika för det - förhållanden kan vara parasitiska, förhållanden kan vara olyckliga och de kan vara mycket ohälsosamma. Men isåfall har vi gjort religionskonceptet oanvändbart. Är det inte då bättre och smartare att acceptera att något kan vara ett förhållande och en religion samtidigt?

Har inte den religiöse juden ett förhållande till det judiska samhället, till den judiska lagen och det judiska tankesättet? Känner han inte att han, genom att studera Torahn, lär sig känna Gud och Guds vilja - i judendomen tror man Torahn är Guds ord på ett sätt som lite liknar hur kristna tror Jesus är Guds Ord blivet till kött. Muslimen som studerar koranen och hadither och annan sunnah och så vidare har också ett förhållningssätt och ett förhållande till ummah - det muslimska samfundet som helhet. I jämförelse blir det kristna kravet att enskilt få exkluderas från benämningen 'religion' då det egentligen är ett förhållande ganska skevt! Det låter som om kristna berättar åt okristna par att de inte har ett förhållande för att de har en annorlunda dynamik i sitt förhållande. Eller som om jag sade åt någon som gav sin flickvän blommor mera sällan än jag gör, men som kokar mat mera ofta åt henne än jag gör att det inte är ett sant förhållande, då det är annorlunda från det jag och min flickvän har!

Religion-konceptet har utvecklats _i Europa_, bland kristna. Jag menar inte att religioner är ett Europeiskt påfund, men konceptet - kategorin vi tänker oss när vi hör ordet "religion" är skapat i det kristna Europa. När studiet av andra religioner påbörjades utgick man ofta ifrån att kristendomen var urtypen för religion - så man utgick ifrån att andra religioner erbjöd andra (och naturligtvis sämre) svar på samma frågor som kristendomen gav svar på. Alltså - kristendomen har ofta varit urtypen för vad man antagit att en religion är! Lite knepigt, iofs, är att när kristna europeer först kom i kontakt med främmande religioner som man inte bara kunde nedsättande klassa som "hedendom" - så var det judendom och islam man kom i kontakt med. Islam liknar väldigt på kristendomen, och ger svar på ungefär samma frågor - om än svaren skiljer sig. Judendomen har man aldrig riktigt - före rätt nyligen - låtit undersöka som en religion i sig, utan man har projicerat en massa kristna antaganden på den. Så religionskonceptet är egentligen färgat av att Islam och Kristendomen liknar varandra.

Det visar sig att när man försöker förstå hinduism, shia-islam, judendom, buddhism, sikhism, oromo, hedendom, nyreligiösa rörelser, ... att man ofta måste lära sig helt annorlunda tankesätt för att förstå vad kärnan i dessa religioner är. Med att lära sig tankesätt menar jag inte att man måste omfatta dem - man kan förstå judiskt tankesätt rätt bra utan att tro på judendomen, och samma kan nog stämma vad gäller sikhism, oromo, zoroastrism eller bahai också. Personligen har jag i flera år försökt förstå den judiska kulturen/religionen, och i någon mån tror jag jag skulle påstå att jag förstått den bättre än de flesta andra ickejudar. (Om än förstås det säkerligen finns hundratals andra ickejudar som förstår judendomen bättre än jag gör.) Att förstå en kultur/religion man inte växt opp i ger en viss insikt om hurpass annorlunda olika religioner är.

Ordet religion är av latinskt ursprung. Vi vet inte riktigt säkert vad det betydde - det finns några förslag på dess ursprungliga betydelse. En av dessa betyder, mer eller mindre, återknytelse, återkoppling eller att dra närmare - och var mycket omtyckt av Augustinus. Hans tycke för denna term har säkerligen kopplingar till kristen frälsningslära - ideen att förhållandet mellan mänska och gud återfåtts, att Gud drog de kristna in i sin famn, etc.

Ett annat förslag är att det kommer från att läsa noggrant - relego (eller möjligen en dissimilerad tidigare reduplicerad form le-lego) - ursprungligen då från ett "läsa igen (och igen och ...)"- ett intensivt noggrant läsande och lärande. Själva läsandet i sig är inte det viktiga i betydelsen där, utan det att man följer texten och håller den för viktig. Vilket kristna gör!

I och för sig faller jag nu lite i ett etymologiskt felslut - ord kan betyda annat än de ursprungligen betydde, men i detta fall tycker jag mig ha etablerat att användningen - och därmed hur folk faktiskt förstår det - sällan motsvarar det de som använder påståendet "kristendomen är inte en religion, det är ett förhållande" tolkar det som. De tolkar det som något som närmast liknar (en nidbild av*) fariseism.

Jag anser att för att föra en vettig diskussion om andliga saker, om religioner i allmänhet, etc, måste alla acceptera att kristendomen har klart religiösa element, och också att religion-konceptet egentligen närmast passar in på kristendomen, mer än på andra religioner. Att peka ut kristendomen som något unikt icke-religiöst är ett misstag, och är bara en rökridå i debatter. En rökridå som därtill döljer en stor del av vad kristendomen genom historien stått för, ännu står för, och vad den är. Kristendomen handlar också om ecklesia - kyrkan - inte bara om den enskilde troendes förhållande till Gud. Bibeln talar till och med mycket om kyrkan som ett samhälle, mera än den talar om den enskilde troende. (Och om man tar in gamla testamentet och ser Israel som en symbol för kyrkan kommer man att inse att de troendes gemenskap - ett religiöst samhälle - är ett centralt tema.

Detta inlägg postades ursprunligen på kyrkpressen, delvis som reaktion på ett av svaren på tråden om yoga - http://www.kyrkpressen.fi/content/view/34366/#comm_84820 - där detta helt irrelevanta argument lyftes fram av någon orsak. Förvisso är han som skrev inlägget anonym, vilket i någon mån bryter mot förväntat beteende på kyrkpressens bloggsidor.

*(Den nidbilden av farisaismen har jag haft för avsikt att skriva en del mera om, kommer ett inlägg med rejält med referenser så småningom!)

What principles did Jesus advocate when it came to interpreting the Torah and giving rulings based on it?

On one hand, he seems to suggest that the quality of actions and of the mind, regardless of commandments in the Torah, are the measure: e.g. But those things which proceed out of the mouth come forth from the heart; and they defile the man.

He never says how far this can be extended - could, e.g. sexual morals be interpreted by this method? (It's not the kind of sex or the kind of partner, it's to what purpose or whatever?) Where's the demarcation line for how far this method can be extended?

Whence does the principle in Matthew 19, "Wherefore they are no more twain, but one flesh. What therefore God hath joined together, let not man put asunder." Can this be extended to What God has made X, let not man make un-X? Can it be extended to what God has forbidden, man cannot permit? What God has permitted, man cannot forbid?

I should reread the entire gospels, I am kind of certain there's one more principle there, but it wasn't present in matthew. So, rereading them before the next post.