Kristendomen - en religion eller inte?

Detta inlägg var ursprungligen skrivet för kyrkpressens blog, och postades en kort tid före kyrpressen-bloggen lades ner.

Ofta hör man kristna säga något i stil med "kristendomen är inte en religion, det är ett förhållande till den treenige Guden/Jesus/den Heliga Anden", och när detta blivit sagt, kan ofta diskussionen inte fortsätta i vettiga spår. Den vars kritik eller påståenden bemötts med detta märkliga svar har inte fått sin kritik bemött - det hela är en så kallad red herring på engelska - ett argument som inte har något med saken att göra, men som förskjuter diskussionen från de verkliga sakfrågor som lyfts fram. Lite som att lyfta fram monopolpjäser på ett schackbräde för att rädda sig från schack matt.

Vad är då poängen som man försöker framföra med detta påstående? Ofta är det nog att påpeka att till skillnad från andra religioner är kristendomen inte ett regelsystem, det är inte ett ritualsystem, det är inte en doktrinsamling. Men nog är det ju en samling doktriner - och om man inte omfattar doktrinerna, då är ens förhållande nog något man inte egentligen har (säg, t.ex. treenigheten). Och om man inte försöker följa somliga av reglerna, då har man nog knappast heller ett sant gudsförhållande (homosexualitet, föräktenskapligt sex, är väl kanske de två tydligaste, men flera finns och varierar lite bland de kristna). Ritualaspekten är nu kanske den aspekt där delar av kristendomen kan komma längst ifrån en sån karikerad ide av vad religion är - beroende på om det sen är högkyrkligt, lågkyrkligt eller rent av katolskt eller ortodoxt kan kristendomen vara mycket ritualistisk den med. Om man är av de mera radikala protestantiska sorterna har man kanske ett faktiskt avstånd till sådan kristendom - men det ändrar inte att majoriteten av kristendomen har ett rikt ritualliv. Förstås, man kanske anser att katoliker, ortodoxa och kanske till och med högkyrkliga protestanter inte är sanna kristna.

Om det är sant att kristendomen inte är en religion, men är ett förhållande - hur är det då med de religioner en del kristna menar att leds av onda andar? Är inte isåfall new age och hinduism och islam förhållanden också? Förhållanden till onda andar, iofs, men det gör dem inte mindre förhållandelika för det - förhållanden kan vara parasitiska, förhållanden kan vara olyckliga och de kan vara mycket ohälsosamma. Men isåfall har vi gjort religionskonceptet oanvändbart. Är det inte då bättre och smartare att acceptera att något kan vara ett förhållande och en religion samtidigt?

Har inte den religiöse juden ett förhållande till det judiska samhället, till den judiska lagen och det judiska tankesättet? Känner han inte att han, genom att studera Torahn, lär sig känna Gud och Guds vilja - i judendomen tror man Torahn är Guds ord på ett sätt som lite liknar hur kristna tror Jesus är Guds Ord blivet till kött. Muslimen som studerar koranen och hadither och annan sunnah och så vidare har också ett förhållningssätt och ett förhållande till ummah - det muslimska samfundet som helhet. I jämförelse blir det kristna kravet att enskilt få exkluderas från benämningen 'religion' då det egentligen är ett förhållande ganska skevt! Det låter som om kristna berättar åt okristna par att de inte har ett förhållande för att de har en annorlunda dynamik i sitt förhållande. Eller som om jag sade åt någon som gav sin flickvän blommor mera sällan än jag gör, men som kokar mat mera ofta åt henne än jag gör att det inte är ett sant förhållande, då det är annorlunda från det jag och min flickvän har!

Religion-konceptet har utvecklats _i Europa_, bland kristna. Jag menar inte att religioner är ett Europeiskt påfund, men konceptet - kategorin vi tänker oss när vi hör ordet "religion" är skapat i det kristna Europa. När studiet av andra religioner påbörjades utgick man ofta ifrån att kristendomen var urtypen för religion - så man utgick ifrån att andra religioner erbjöd andra (och naturligtvis sämre) svar på samma frågor som kristendomen gav svar på. Alltså - kristendomen har ofta varit urtypen för vad man antagit att en religion är! Lite knepigt, iofs, är att när kristna europeer först kom i kontakt med främmande religioner som man inte bara kunde nedsättande klassa som "hedendom" - så var det judendom och islam man kom i kontakt med. Islam liknar väldigt på kristendomen, och ger svar på ungefär samma frågor - om än svaren skiljer sig. Judendomen har man aldrig riktigt - före rätt nyligen - låtit undersöka som en religion i sig, utan man har projicerat en massa kristna antaganden på den. Så religionskonceptet är egentligen färgat av att Islam och Kristendomen liknar varandra.

Det visar sig att när man försöker förstå hinduism, shia-islam, judendom, buddhism, sikhism, oromo, hedendom, nyreligiösa rörelser, ... att man ofta måste lära sig helt annorlunda tankesätt för att förstå vad kärnan i dessa religioner är. Med att lära sig tankesätt menar jag inte att man måste omfatta dem - man kan förstå judiskt tankesätt rätt bra utan att tro på judendomen, och samma kan nog stämma vad gäller sikhism, oromo, zoroastrism eller bahai också. Personligen har jag i flera år försökt förstå den judiska kulturen/religionen, och i någon mån tror jag jag skulle påstå att jag förstått den bättre än de flesta andra ickejudar. (Om än förstås det säkerligen finns hundratals andra ickejudar som förstår judendomen bättre än jag gör.) Att förstå en kultur/religion man inte växt opp i ger en viss insikt om hurpass annorlunda olika religioner är.

Ordet religion är av latinskt ursprung. Vi vet inte riktigt säkert vad det betydde - det finns några förslag på dess ursprungliga betydelse. En av dessa betyder, mer eller mindre, återknytelse, återkoppling eller att dra närmare - och var mycket omtyckt av Augustinus. Hans tycke för denna term har säkerligen kopplingar till kristen frälsningslära - ideen att förhållandet mellan mänska och gud återfåtts, att Gud drog de kristna in i sin famn, etc.

Ett annat förslag är att det kommer från att läsa noggrant - relego (eller möjligen en dissimilerad tidigare reduplicerad form le-lego) - ursprungligen då från ett "läsa igen (och igen och ...)"- ett intensivt noggrant läsande och lärande. Själva läsandet i sig är inte det viktiga i betydelsen där, utan det att man följer texten och håller den för viktig. Vilket kristna gör!

I och för sig faller jag nu lite i ett etymologiskt felslut - ord kan betyda annat än de ursprungligen betydde, men i detta fall tycker jag mig ha etablerat att användningen - och därmed hur folk faktiskt förstår det - sällan motsvarar det de som använder påståendet "kristendomen är inte en religion, det är ett förhållande" tolkar det som. De tolkar det som något som närmast liknar (en nidbild av*) fariseism.

Jag anser att för att föra en vettig diskussion om andliga saker, om religioner i allmänhet, etc, måste alla acceptera att kristendomen har klart religiösa element, och också att religion-konceptet egentligen närmast passar in på kristendomen, mer än på andra religioner. Att peka ut kristendomen som något unikt icke-religiöst är ett misstag, och är bara en rökridå i debatter. En rökridå som därtill döljer en stor del av vad kristendomen genom historien stått för, ännu står för, och vad den är. Kristendomen handlar också om ecklesia - kyrkan - inte bara om den enskilde troendes förhållande till Gud. Bibeln talar till och med mycket om kyrkan som ett samhälle, mera än den talar om den enskilde troende. (Och om man tar in gamla testamentet och ser Israel som en symbol för kyrkan kommer man att inse att de troendes gemenskap - ett religiöst samhälle - är ett centralt tema.

Detta inlägg postades ursprunligen på kyrkpressen, delvis som reaktion på ett av svaren på tråden om yoga - http://www.kyrkpressen.fi/content/view/34366/#comm_84820 - där detta helt irrelevanta argument lyftes fram av någon orsak. Förvisso är han som skrev inlägget anonym, vilket i någon mån bryter mot förväntat beteende på kyrkpressens bloggsidor.

*(Den nidbilden av farisaismen har jag haft för avsikt att skriva en del mera om, kommer ett inlägg med rejält med referenser så småningom!)