Sunday, July 21, 2013

En (o)vana i finlandssvenska lutherska predikningar

Jag läste för ett tag sedan Jörn Donner och John Vikströms korrespondensbok Att leva är att dö (2002, Fontana Förlag/Verbum). I sig är boken inte banbrytande, men ger en viss insikt i dessa två tänkares syn på livet, döden, mänsklighet och kultur, m.m. Dock påminde Vikström mig ställvis om uttryckssätt jag hört i ett otal predikningar från flera präster.

De nedanstående citaten från Vikströms delar i boken torde vara de exempel som förekom:

Det är ju denna logik som kommer till uttryck i ordet protest. Genom prefixet pro är ordet protest ett ganska positivt ord. Den kritiska protesten har som sin logiska förutsättning det som man vittnar för, pro-testen, det som man vill intyga och betyga. Den som protesterar och kritiserar och talar mot någonting, talar samtidigt implicit för någonting. Den som vill till källan måste som bekant simma mot strömmen. [1, s. 61]
När man utövar ett ämbete, handlar och talar man i många sammanhang på ämbetets vägnar, inte som privatperson. Man re-presenterar, gör sin organisation eller institution present genom sin person, sina ord, sitt handlande. [1, s. 96]
Där, liksom hemma, gäller det att minnas vad ordet elev egentligen syftar på, och att både läraren och föräldern är kallade att vara elevator. [1, s. 129]
I och för sig gör sig dessa citat mindre väl utanför sin kontext. De saker Vikström använder etymologi för att påpeka är på det hela taget relativt vettiga - om än det kunde ha funnits mera träffande sätt att framföra samma poäng.

Jag har minnesbilder från tiden när jag regelbundet besökte gudstjänster, och även senare besök jag gjort i lutherska sammanhang, och detta etymologiserande tycks mig vara rätt populärt. Spontant funderar jag om någon lärare vid någon av de teologiska fakulteterna haft vanan att resonera mycket med etymologier, och att detta smittat av sig på en hel generation (eller två) av finlandssvenska präster.

Två förklaringar som nog delvis bidrar till populariteten hos denna typ av resonemang har föreslagits av vänner. Mina egna funderingar kring dessa har jag skrivit med kursivstil:

  • Det är krävande att skriva predikningar, och präster tar lätt till sig knep för att fylla ut tiden. Etymologier är enkla knep för att skapa en poäng som kan kännas relevant eller intressant. Det är förvånande många mänskor som är intresserade av 'vad ord egentligen betyder' eller för den delen den något mera ackurata frågeställningen 'var olika ord kommer ifrån'. Eftersom ett sådant intresse faktiskt finns är det klart att enkla svar på den frågan är ett sätt att väcka intresse, eller iallafall ge publiken tillräckligt.
  • Präster är tvungna att läsa flera språk. Förmågan att läsa latin och grekiska har iallafall tidigare setts med respekt, och detta ger prästerna möjligheten att demonstrera sin språkkunskap. 
Nå, oavsett varför denna ovana vunnit spridning bör man kanske reflektera kring problemen den kan leda till, när mänskor utan språklig bildning hör sådana förklaringar. Ibland ändrar ord faktiskt sin betydelse. Jämför t.ex. engelskans meat och svenskans mat, som ursprungligen var ett och samma ord. Eller för den delen deer och djur. Ord som protest, elev, eller representera behöver inte nödvändigtvis ha något i dagens läge att göra med sin ursprungliga betydelse. Detta kan också vara sant för hela fraser - exempelvis engelskans 'begging the question' har inget att göra med vare sig frågor eller att tigga, utan betecknar (i bildat språk) en typ av cirkelresonemang! Människor har lätt för att ta till sig etymologier och tro att ursprungsbetydelsen också är den enda rätta - till och med i fall där ursprungsbetydelsen inte längre används. (Med många ord vet vi inte ens vad den ursprungliga betydelsen varit!) 

Som exempel på detta finns en del feminister som blir arga genast de hör frasen 'tumregel', på grund av tron att denna fras kommer från en medeltida regel som angett att man får slå sin fru med en pinne som är som mest lika grov som ens tumme. Någon sådan regel har nog aldrig funnits, och varken betydelsen eller användningen av detta ord har något med sådana regler att göra, det betecknar helt enkelt en något förenklad anvisning för hur något bör göras. 

Slutligen kan också ologiska resonemang döljas bakom etymologier - Vikström kommer snubblande nära detta i sitt resonemang kring protest - vore det mindre nödvändigt att man implicit talar för något om ordet istället hade varit motsäga? Därutöver behöver det någonting Vikström menar att Donner talat för inte nödvändigtvis ha varit väldigt tydligt - det kan lika gärna ha varit ett ytterst brett spektrum av alternativ av stilen vad som helst utom detta. Isåfall är det lite oklart om det är vettigt att ens kalla detta för ett någonting.  I detta fall darrar det dock bara lite på ribban - i andra fall kan etymologiskt grundade felaktiga resonemang dock leda in flera på felaktiga tankebanor.

Således är det lite riskabelt att använda etymologiska resonemang alltför ofta, emedan människor sällan inser hur begränsad tillämplighet dessa faktiskt har.


Källor:
[1] Donner, Jörn; Vikström John; Att leva är att dö, 2002, Fontana Förlag/Verbum.