Fariseismen: Fjellstedt som exempel på den felaktiga bilden

Före man kritiserar något bör man troligen se till att man har en bra bild därav. Som bäst skriver jag en sammanställning av lite olika källor - nog mycket baserat på E.P. Sanders böcker igen, men söker också material från nutida svenska och engelska kristna webbsidor och böcker. Jag fann dock väldigt talande exempel på denna nidbild i Fjellstedts bibelförklaringar, och eftersom jag gillar språkdräkten tänkte jag att dessa exempel  förtjänar vara sitt eget inlägg. Innehållsmässigt är de nog att fördöma som en missvisande beskrivning, ett osakligt fördömande av en grupp om vilken Fjellstedt hade väldigt vinklad och skev kunskap.

Eftersom Fjellstedts BIBEL Med Förklaringar är tryckt med frakturtypsnitt tänkte jag att det också vore fint att återge den i samma stil. Det tog lite tid att hitta en lämplig font och fundera ut hur man riktigt skall gå till väga i blogger att få den att fungera. Tyvärr har de flesta snygga fonter den rent av dumma egenskapen att långt s är implementerat på ett osmidigt sätt: man ersätter ett helt annat tecken - ofta tydligen \ - med långt s. Detta betyder dock att i webbläsare som inte stöder .ttf som webbfont (IE9, exempelvis) kommer långa s inte att synas som långa s, utan som \. Eftersom stödet varier mellan webbläsare postar jag samma text i kommentarfältet utan märkvärdiga typsnitt.

Nåväl, det om tekniken. Fjellstedts bibelförklaringar för några verser i Matteus är rätt tydliga inte bara i sitt fördömande av fariseerna, utan även i sina beskrivningar av deras lära:

Mat 3:7 Men då han såg många af fari\eerna och \adduceerna komma till dopet, sade han till dem: I huggormars afföda, hwem har ingifwit eder, att I skolen undfly den tillkommande wreden? Fari\eerna, d.ä. af\kilde eller af\öndrade, icke \å \om na\irerna, hwilka ödmjukt och efter Herrens wilja af\kilt \ig till Herrens tjen\t, utan \å, att de af högmod och efter egen wilja af\öndrat \ig från det öfriga folket genom ett utwärtes förment och heligt lefnads\ätt. De föregåfwo \ig kunna icke blott fullgöra lagen, utan äfwen göra mer än lagen bjöd. Icke underligt, allt\å, om fari\eernas \ekt kunde winna stort an\eende bland det lättrogna folket. Än mindre underligt, att Herren be\krifwer och be\traffar dem \å\om \krymtare framför alla andra.

Mat 5:20  ty jag \äger eder, att om eder rättfärdighet icke öfwergår de \kriftlärdes och fari\eernas \kolen I icke inkomma i himmelriket.  Egentligen: om eder rättfärdighet icke överflödar mer än de \kriftlärdes och fari\eernas. Wid de \i\tnämnda orden är uttrycket rättfärdighet icke tillagdt, ehuru det för\tås derunder. Hwad fari\eerna kallade rättfärdighet förtjenade nemligen icke detta namn. Likwäl berömde de \ig af en \ådan rättfärdighet, \om icke blott mot\warade lagens kraf, utan äfwen öfwerflödade och \åledes öfwerick hwad Guds lag ä\kade. Detta öfwerflöd eller des\a öfwerlopp\gerningar be\todo hufwud\akligen i menni\ko\tadgar. Till ett \å förwändt \inne kunde de enda\t komma genom ett ytligt betraktande af lagens bok\taf. Derföre må\te wår rättfärdighet öfwerflöda mer än deras. Huru mycket? Utan twifwel \å mycket mer, \om den rättfärdighet, hwilken kommer af tron, öfwergår den, hwilken kommer af lagens werk. Ty med den \enare, huru öfwerflödande den må \ynas, kommer ingen in i himmelriket, som enda\t är öppet för tron.

Mat 11:28 Kommen till mig, I alla, som arbeten och ären betungade, och jag \kall wederqwicka eder. Här följer nu, för hwilka Sonen will uppenbara Fadren. Kommen, utan dröj\mål, I alla \om arbeten under lagens hårda träldomsok, och ären betungade af \yndens eller mennisko\tadgarnas tryckande börda, kap 23:4, och jag \kall wederqwicka eder, genom Fadrens kännedom. Des\a ord äro för alla \yndare, som känna att de behöfwa nåd, en allmän uppmaning att \kynda till Jesus. 11:29 Tagen på eder mitt ok och lären af mig; ty jag är mild och ödmjuk i hjertat, och I \kolen finna ro till edra \jälar. Tagen, genom ett helt öfwerlemnande af eder \jelfwa i min tukt, på eder mitt ok och lären af mig, ty jag är icke en \träng och uppblå\t mä\tare \å\om fari\eerna, utan mild (\aktmodig) och ödmjuk i hjertat. "

Mat 16:12 Då för\todo de, att han icke hade \agt, att de skulle taga \ig till wara för bröds \urdeg, utan för fari\eernas och \adduceernas lära. Fari\eernas lära gick mera ut på \krymtaktig wantro, \adduceernas på grof otro. Men all fal\k lära har i grunden \amma källa och förer till \amma mål.

Han repeterar inte dessa haranger i de två andra synoptiska evangelierna, utan utgår troligen ifrån att läsaren har läst Matteus först - eller kan söka upp parallellställen på egen hand. 

Fjellstedts beskrivning är klar: fariseernas religiositet bestod endast i skrymteri: det fina i att te sig rättfärdig är att man får mänskors anseende (åtminstone från den egna gruppen som anammar samma rättfärdighetsideal). Man blandar inte in Gud i rättfärdigheten - allt gör man av egen kraft, för att visa (för Gud? Nej, snarare för sin omvärld!) att man klarar av att vara rättfärdig - till skillnad från andra, svagare människor. Deras förståelse av lagen var ytlig och detta uttryckligen som ett resultat av deras egoism och ointresse för sanningen. Detta är en rätt kraftig version av den nidbild jag vill komma till rätta med.

Förvisso är dessa textsnuttar från 1880-talet. Men har man hört tillräckligt många predikningar i lutherska eller frikyrkliga sammanhang har känner man ganska troligen igen denna bild som ännu undervisas i församlingar.

(Fonten är från http://www.morscher.com/3r/fonts/fraktur.htm, tack till Hans Morscher.)

Den kristna nidbilden av fariseismen: en kort introduktion (del 1)

Det här inlägget påbörjar en serie inlägg som till stor del är baserad på E.P. Sanders böcker om Paulus, Jesus och palestinsk judendom. Vad som drev mig till att skriva något dylikt är att än i denna dag finns det tusentals och åter tusentals kristna som okritiskt återupprepar en felaktig bild av fariséerna, och läser bibeln som om denna innehöll en sådan bild därav. Den innehåller inte något sådant, och om man läser den med antagandet att den gör det får man en skev bild av resten av innehållet.

Den nidbild av fariseismen som är populär på många håll har nog sitt användningsområde. Men, men, men ... när den än i denna dag associeras starkt till judendomen, när den ofta uttrycks som en saklig bild därav, etc, så påverkar detta också bilden av judendomen och dess anhängare även bland icketroende. Att en sådan negativ återverkan förekommer borde stämma till eftertanke - vill kristna verkligen så judehatets frön, om än möjligen oavsiktligt?

Inte bara konservativa kristna återupprepar dessa antaganden - de har även spritt sig till liberala kristna (som använder 'farisé' som tillmäle mot konservativa kristna, som de uppfattar följa det andliga exempel som de bibliska fariséerna antas ha föregått med, och många ateister och religionskritiska i gemen har anammat detta bruk.

E.P. Sanders avsåg skriva böcker om Paulus och Jesus syn på lagen och deras förhållande till sin samtida judendom. Han insåg i ett tidigt skede av detta projekt att den rådande bilden av judendomen mot slutet av det andra templets era var skev - den ignorerade relevant bevismaterial, det material den brydde sig om representerades ofta fel, och de källor man i praktiken brydde sig om var tillkomna i ett mycket senare skede. Material lästes ofta ytterst tendentiöst.

Chapter I, which deals with Rabbinic religion, deserves special mention, for there the criticism of the positions of other New Testament scholars over several generations becomes pronounced. The chapter was originally written in an almost entirely positive way, and it was only in the third or fourth revision that the argument against a certain understanding of Rabbinic religion was introduced. I hope that a careful reading of section I of chapter I will indicate why I jugded it necessary to introduce a tone of sharp rebuttal: milder statements have fallen on deaf ears and are now cited as if they supported views which in fact they opposed. As I read book after book in which the same texts were repeatedly misconstrued, it seemed increasingly necessary to go into the misconstruction at some length, and this involves not only criticism of misunderstandings, but also the full quotation of numerous passages which have often appeared only as references in footnotes.[1, p. xiii]

Min översättning, med eftertryck lagt på vissa ställen: Kapitel 1, vilket behandlar den rabbinska religionen, förtjänar särskilt omnämnande emedan kritiken av ståndpunkter från flera generationer av andra NT-lärde där får en klar framtoning. Kapitlet skrevs ursprungligen nästan helt i positiva termer, och det var först i andra eller tredje revisionen som argumentet mot en viss bild av den rabbinska religionen uppkom. Jag hoppas att en noggran läsning av sektion I av kapitlet kommer att tydliggöra varför jag ansåg det nödvändigt att uttrycka mothuggen såpass kraftigt: svagare uttryckssätt har inte hörsammats eller förståtts och citeras nu som om de stödde de ståndpunkter de klart vedersäger. Vartefter jag läste fler och än fler böcker i vilka samma texter återigen refererades till som stöd för påståenden de egentligen förkastar, verkade det nödvändigt med en ingående undersökning av dessa missförstånd. Detta innefattar inte bara en kritik av dem, utan också en noggrann genomgång av de källor som ofta enbart figurerat som referenser i fotnoter. [1, p. xiii, min översättning]

Sanders tar några centrala teologers och religionsforskares verk och visar hur de behandlar rabbinsk judendom. Han get Thackeray som exempel. Thackeray påstod sig inte ha forskat i judendomen, utan baserade helt enkelt sina antaganden på vad som för honom framstod vara konsensus bland religionsvetare och teologer[1, pp 2-4] . Den bok av Thackeray som används som exempel hade som mål att visa på judiska källor för Paulus tänkande, snarare än att måla upp judendomen i ett dåligt ljus. Men i det att han först ställde fram kontraster tog han sin kunskap om judendomen från andrahandskällor som inte var särdeles goda, om än vida accepterade i dåtida forskning. Thackeray fann motiv som delades av Paulus och rabbinerna, men ansåg att motivens användning var drastiskt olika.

Vidare ser Sanders över Bultmanns syn på saken:

It suffices here to say that the Jewish view, according to Weber, was that righteousness is earned by works, while Paul's was that righteousness is the gift of God received by faith. Nevertheless, despite the antithesis, the various elements that make up Paul's view have their 'roots in the older ideas of Judaism'.[1, 3]

Det räcker att här säga att den judiska synpunkten, som Weber förstod den, var att rättfärdighet förtjänas genom gärningar, medan Paulus var att rättfärdighet är en gåva från Gud mottagen genom tro(fasthet, [se min anmärkning]). Oavsett motsatsförhållandet hade delarna i Paulus synpunkt sina "rötter i judendomens äldre idéer". [min översättning av ovanstående. Det kan vara värt att beakta att engelskans "faith" oftare betyder något i stil med trofasthet än tro på en doktrin.]

Sanders finner några undantag, bland dem en Montefiore. Montefiore konkluderade efter att ha forskat i rabbinsk judendom att den judendom Paulus talar om inte är den judendom som rabbinerna representerade. Montefiores slutsats var att Paulus var i polemik mot någon annan grupp judar som inte lämnat spår efter sig. Hans gissning verkar ha varit att denna grupp var någon form av hellenistisk judendom.

He contrasted, for example, Paul's pessmism with the view of Rabbinic Judaism that the world is good (pp. 69-70). The most telling point of contrast, however, has to do with the way to salvation. In contrast to Paul's depiction of Judaism, for Rabbinic Judaism, as for Jesus, 'God was so good and near and kind, and man through the Law and through repentance, had such constant, easy and efficacious opportunities of access to Him, that there was no need of a tremendous cosmic and divine event such as was provided by the incarnation and the crucifixion' (p. 74). He then focuses on the main point: 

And even from sin and misery there was a way out. That way was constructed by God's forgiveness and man's repentance. Its outward symbol was the Day of Atonement. What neither God nor can[sic] could do according to Paul except by the incarnation of the Son, was done according to Rabbinic Judaism constantly, hour by hour, and year by year. Nothing is more peculiar in the great Epistles than the almost complete omission of the twin Rabbinic ideas of repentance and forgiveness (p. 75; cf. pp. 60, 66, 127). [1, p. 5]

Exempelvis kontrasterade han Paulus pessimism med den rabbinska judiska synen att världen är god. Men den mest centrala kontrasten fanns i hur frälsning uppnås. I motsats till Paulus beskrivning av judendomen var Gud både för rabbinsk judendom och för Jesus "så god och nära och vänlig" och "genom Lagen och syndånger hade mänskan så konstanta, effektiva och lättillgängliga möjligheter att nå Honom, att inget behov fanns för ett väldigt kosmiskt och gudomligt ingripande såsom inkarnationen och korsfästelsen". Därefter fokuserar Montefiore på sin huvudpunkt:

Även från synd och kval fanns det en utväg. Den utvägen byggdes genom Guds förlåtande och mänskans syndånger. Dess utvärtes symbol var Försoningsdagen. Vad varken Gud eller mänska kunde åstadkomma enligt Paulus utom genom Sonens inkarnation skedde oavbrutet enligt den rabbinska judendomen: varje timme, varje år. Ingenting i de stora Breven är märkligare än det näst intill fullödiga underlåtelsen att nämna de rabbinska tvillingidéerna syndånger och förlåtelse.  [1, p. 5, min översättning igen.]

Dessa exempel ger, hoppas jag, en viss inblick i hurudan den skenbild som förekommer är. Jag skall gå vidare med tre inlägg där jag utökar materialet med flera källor. Nu i det här skedet väntar jag mig följande 'kapitel':

• Standardsynen på fariséism och dess källor
• En sakligare syn på fariséism.
• Av vilka orsaker har denna nidbild utvecklats och kvarhållits?

Bibliografi:
1. E.P. Sanders, Paul and Palestinian Judaism

Falskt Vittnesbörd: Ett mindre, kristet fall

Bland somliga kristna finns en väldig drift att omvända judar till kristendomen. På sitt sätt är detta helt förståeligt - om än det nog tar sig märkliga former ibland.

En av de märkliga former jag nyligen råkat hitta är en bibelutgåva. Den finns representerad på biblegateway, en relativt populär engelsk bibelwebbsida med många översättningar och verktyg. Biblegateway ägs av Zondervan, ett av världens större kristna förlag.

Bland de översättningar vi finner på biblegateway finns en version som går under benämningen Orthodox Jewish Bible. Det låter väl vidsynt och vänligt - att inkludera en Bibelöversättning som visar den judiska synen på vad olika bibelverser betyder.

Det kan ju vara på sin plats att påpeka att i diskussioner där judendomen alls dyker upp - speciellt i kristna cirklar - är det oftast en grundlös kristen bild av vad judendomen lär, snarare än vad judendomen faktiskt lär, som får florera. Så i det sammanhanget är det ju motiverat att ha en judisk översättning med, eller hur? Det kan till och med kanske lära en något?

Nå, man ska inte vara alltför optimistisk. I det här fallet leder det till en viss besvikelse! En närmare granskning av vad denna "Orthodox Jewish Bible" är ger följande överraskningar:

• den innehåller en "översättning" av Nya Testamentet
• så gott som alla verser där kristna och judiska översättningar skiljer åt, följer den inte bara de kristna, utan de mest konservativa kristna
• den är inte en översättning, utan en parafras av andra, tidigare bibelöversättningar

Som exempel på den andra punkten där kan ges en översättning ur en genuin ortodox judisk bibel - ArtScrolls Stone Edition Tanach:

Psaltaren 2:12, Stone Edition: Yearn for purity, lest He grow wrathful and your way be doomed, for in a brief moment His anger will blaze; praiseworthy are all who trust in Him.

Psaltaren 2:12, OJB: Kiss the Bar (Ben, Son, [see Hebrew Mishlei 31:2; Ben HaElohim Moshiach; see 2:2,7, above]), lest he be angry, and ye perish from the Derech, for his wrath can flare up in a moment. Ashrei are all they that take refuge in him [Moshiach].

(Notera: Hebreiskans 'bar' betyder renhet (men också korn), emedan Arameiskans 'bar' betyder son. I psaltaren är hebreiskan rätt ren - kristna menar i allmänhet att det finns ett sent arameiskt lånord i den, judiska exegeter menar vanligen att det inte finns ett enda.)

Spontant kan nog OJB se mera judisk ut - hebreiska (och arameiska och till och med jiddischka) uttryck överallt - vilket också kan ge den ovane läsaren känslan av att detta är en översättning som försökt att lämna texten relativt orörd och ge inblick i orden som används i originalspråket, snarare än ett hopkok av färdiga översättningar som getts lite judisk patina. 

Sammanställaren av denna bibel är en messiansk jude - en gruppering som inte godkänns som judisk av någon annan judisk gruppering (emedan något slags godkännande av judiskheten hos andra grupperingar finns mellan alla de tre stora (ortodox, konservativ och reform) och också karaism. Rekonstruktionismen godkänns därutöver åtminstone av konservativa och reformjudiska organisationer, och erkänner själv de tre stora.

Att en kristen man med judisk bakgrund har mage att kalla en kristen översättning för "Ortodox Jewish Bible" är ganska talande, och är egentligen falskt vittnesmål - en kristen som oeftertänksamt råkar se att en sådan version finns på exempelvis biblegateway och kollar hur judarna tolkar någon viss kontroversiell vers kommer få den judiska ståndpunkten om bakfoten - något som redan är vanligt nog bland kristna. 

Var och en som vill arbeta för sanning bör fördöma sådana missvisande knep.