Minor musing about food

I like having ideas about food. I have lots of them. Most of them probably never will be tried, on account of there just being too many of them.

I need an outlet for this, since time is finite, and writing down short musings is fast and slightly satisfactory (whereas a successful experiment would be slow and very fulfilling). I will, to some extent, opt for instant gratification here over effort in the kitchen.

Also, ideas occasionally slip my mind, so I figure I might just as well jot them down somewhere. Papers get displaced, this blog will probably remain for some time.

Culinary ideas:

Pizza and its variations:

Although the standard pizza with tomato sauce is one of the great achievements of mankind - up there with the sonata form, I do think we can - just like composers have done to sonata form - extend it a bit. Replacing the tomato sauce with other things is an endeavor well worth it. I have actually in recent years rather gotten sidetracked onto using shredded zucchini and pesto instead. With more sea-foody toppings, thyme is a very good option in place of oregano.

But there are other options that would be interesting to try, such as covering the pizza with pureed borscht instead. Maybe some smoky cheese on top of that?
This could maybe fit on a soured rye crust, keeping in line with the Russian culture vibes such a pizza already is exuding a lot of.

How about further strange things? How about ... fried cabbage? Spinach? I find spinach tends to be overpowered by tomato in pizzas where the two coexist. How about a really thick wine sauce?

How about a lighter pizza crust - maybe with some baking soda in it - and dessert-style toppings? Fruits, nuts, fudge sauce(?), some fresh herbs on top, maybe some dessert-style cheese, maybe of a quark-like kind? One would probably want a really tiny slice, though, lest the sugar overdose get too overpowering. Maybe a more spicey thing: pears, fennel, cardamom and cinnamon? Dried orange peel, almond flakes, chili?

Or maybe some kind of black bean sauce. No idea what cheese that would go well with.

On the other hand, I wouldn't mind a dessert with some decidedly non-dessert fruits and vegetables in it: celery, olives or fennel? Sesame seed oil might go very well in desserts?

Finally, on the spicier note again, I think cinnamon-flavored butter could be a very good condiment with a steak? Here at least, garlic, various pepper mixtures (piper nigrum in different stages of maturation, but also schinus molle/terebinthifolius and allspice), and herbs are popular flavorings in butter served with grilled foods, but just the pure spiciness of cinnamon, I think, would be pretty neat and add a complex backdrop for the meat?

Språkkomplexitet

Språk och komplexitet - ett perspektiv

Det är mycket vanligt bland folk som inte vet särdeles mycket om språk att tänka sig att olika språk har vilt olika mängd grammatik. Det är lätt att tänka sig att folk på söderhavsöar, i den afrikanska regnskogen eller i Amazonas inte behärskar någon knepig grammatik, och att grammatik är resultatet av kulturell utveckling - något som högkulturer i stil med Rom, Grekland, det moderna Europa och Japan kunnat utveckla, medan folk som bott i hyddor inte uppnått samma avancerade språkliga stadium. 

Det finns några intressanta fakta kring detta, och några mer metodologiska problem vars inflytande man inte nödvändigtvis inser även om man lärt sig ett flertal språk någorlunda väl. I Europeisk tradition har latinet och grekiskan haft något av en särställning - till och med språk som finskan har indirekt påverkats av latinets grammatiska tradition genom att språkstandardiseringen på 1800-talet tog latinet som en viktig förebild.

Förvisso har många språk i Europa gått genom ett medvetet design-skede, där t.ex. Svenska Akademien och dylika organisationer planerat och utvecklat detaljer i sina språk. Men även där som denna planering inte har skett har språken klarat av att hantera den moderna världens behov, och ett av de större språk i Europa som undgått en centraliserad planering är engelskan - idag världens lingua franca!

De som har gått latin eller grekiska - eller för den delen ryska eller finska - har lätt att tänka sig att grammatik är formlära. Det är lätt att tänka sig formläran som en betydande del av grammatiken - speciellt eftersom så mycket av exempelvis finskainlärningen (eller för den delen latin, grekiska eller biblisk hebreiska) handlar om att tillägna sig en mängd former.

Formlära är också enkel att illustrera: man lägger fram en tabell i stil med (hoppa över den här när ni läser, storleken på tabellen är det relevanta)

talo - talon - taloa - taloja

(ett hus - husets - ett hus/något hus - några hus/ husen

talo|-n  taloj|-a

talossa taloissa (i huset | i husen)

talosta taloista (ur huset| ur husen)

taloon taloihin (in åt ...)

talolla taloilla (på ...)

talolta taloilta (från ...)

talolle taloille (till ...)

taloksi taloiksi (till att vara, att bli ...)

talona taloina (varandes, såsom, i rollen av ...)

...

eller för den delen verb-paradigmet:

syödä - syön - söi - syönyt (äta, jag äter, jag åt,  ~ätit)

syön, söin, en syönyt, ... (jag äter, jag åt, jag åt inte)

syöt, söit, et syönyt ... (du äter ...)

hän syö, hän söi, hän ei syönyt ...

syömme, söimme, ette syöneet ...

syötte, söitte, emme syöneet ...

he syövät, he söivät, ei syöneet ...

participer

syövä, syötävä, syönyt, syöty (ätande, som ätes, som åt, äten)

syövän, syötävän, syöneen, syödyn (den ätandes, dens som ätes, den som åts, den ätnes)

syövää, syötävää, syönyttä, syötyä ...

syöviä, syötäviä, syöneitä, syötyjä

...

infinitiver
syö

syödessä, ...

syömä-, ...(ett ätande, ätandet...)

syöminen, syömisen, ...

.
.
.

Med lite mattesinne är det ännu enkelt att räkna ut att finskan har just precis väldigt många former. Om man tittar lite närmare kan man till och med sätta en siffra på substantivets eller verbets antal former, och sen vidare inser man att det finns sätt att ta fram nya substantiv och verb (och adjektiv) ur tidigare substantiv, verb eller adjektiv, och mitt i allt har man rejält stora siffror.

Jämför med kinesiskan vars substantiv och verb nästan helt saknar formlära. Ordet för hund är det samma oavsett om det är hunden som gör något, som görs något åt, som uttalandet i allmänhet bara råkar handla om, eller om den har någon preposition med sig.

Men hur jämför vi regler i stil med "dangling topics cannot be relativized"? Det finns inget snyggt sätt att lägga opp sådan grammatik - ofta stora mängder regler - i imponerande tabeller, och det är sannolikt att flera har svårt att ens förstå vad en sådan regel betyder ens om den beskrivs för dem - trots att denna regel följs av så gott som alla som talar mandarinkinesiska. Tyvärr ser det bara inte lika imponerande ut att rada upp en mängd sådana här regler - och här blir också storleken på reglerna svår att mäta: en skicklig analys kan troligen krympa antalet regler, men hur vet vi om språk A eller Bs analyser båda är maximalt komprimerade? Om vi jämför en bättre komprimerad analys med en mindre komprimerad analys kommer vi få en felaktig bild av vilket språk som har mera grammatik.

Som vi redan sett vinner finskan hands down över kinesiskan om vi är naiva och utgår ifrån formlära. Men låt oss fundera vidare över några kanske mera lättfattliga exempel kring grammatik. Vi går nu in i typologi - läran om enskilda språks egenskaper, och hur egenskaperna (statistiskt sett) tenderar att bilda liknande klungor i olika språk. Jag kommer dock enbart beskriva en dimension i språk - hur objekt markeras och särskiljs från subjekt. Det finns mycket mer komplikationer än jag beskriver här, t.ex. verkar inte subjektet som sådant finnas i alla språk, medan objekt troligen nog finns.  Vissa språk verkar också flytta vissa saker som vi gärna tänker oss som subjekt till att vara objekt. Vi struntar nu helt kallt i sådana komplikationer.

Många språk markerar objekt och subjekt på sätt jämförbara med finskan - Latinet och Grekiskan, till exempel, gjorde så i alla genus utom neutrum. Att neutrum-ord var undantagna beror troligen på det att neutrer oftast var icke-levande, och därför sällan sågs som subjekt i handlingar, och därmed var de sannolikt objekt även om man inte böjde dem i objektform. Liknande gäller i ryskan.

Andra språk - exempelvis svenska och engelska, men också kinesiska, markerar subjekt och objekt närmast genom ordföljd. Engelskan och svenskan har dock kvar spår av det tidigare systemet i sina pronomen: du vs. dig, vi vs. oss. Svenskan kan i och för sig vända ordföljden på ett sådant sätt att det ibland inte är möjligt på basen av ordföljden att avgöra vilkendera som är subjekt (särskilt om båda är substantiv snarare än pronomen), men ofta finns det semantiska eller kontextuella orsaker att tolka ena eller andra vägen. Samma gäller i de fall där ryskan, latinet eller grekiskan inte har objektskasus på någondera substantivet.

Kasus i modern lingvistik är inte nödvändigtvis ändelser heller - man har insett att prepositioner (och postpositioner, och även andra -positioner av märkligare slag) inte i sin funktion eller art nödvändigtvis skiljer sig på något grundläggande sätt från kasus.

Men detta är inte enda sättet, och i någon mån finns ett annat sätt delvis i användning i Europa också. Man kan markera vilket som är subjekt (eller för den delen objekt, eller båda) på verbet. I de europeiska språk som har verbkongruens hjälper detta endast om subjektet och objektet skiljer sig åt i person eller antal, utom i en del slaviska språk och dylikt där t.ex. verbet markerar subjektets genus i förflutna tidsformer.

Detta hjälper dock endast om subjektet och objektet är av olika genus - vilket ju bara förbättrar situationen lite. Ju fler genus ett språk har, desto mindre är dock risken att de sammanfaller, och i bantuspråken finns ofta rika genussystem. Verbet brukar i dessa markera flera olika funktioner med ett prefix som kodar för subjektets, objektets, det indirekta objektets, etc, genus och numerus.

Vilket av dessa sätt är "mera" grammatik? Nå, nu har jag till och med lite förhastat mig, för det finns ännu ett alternativ! Det finns nämligen språk som inte använder något av ovanstående och vars talare ändå mycket väl identifierar subjektet och objektet i meningar!

Hur går detta till? Något förenklat kan man beskriva det som att det finns en hierarki. Ett substantiv högre i hierarkin är mera sannolikt subjekt än ett längre ner. Det finns orsak att tro att de indo-europeiska språkens anfader - c.a. 5000 år tillbaka eller så - delvis hade ett sådant system. Därav, till exempel, de två rätt olika orden för vatten i denna språkfamilj, det ena roten till vårt vatten och ryskans vod, det andra roten till Latinets aqua : det ena var lågt ner i hierarkin, och kunde därmed vara därmed subjekt i meningar utan objekt, men objekt i meningar med ett annat substantiv, medan det andra var högt i hierarkin.

Det är lätt att missa att något sådant ens finns under huven i ett språk man forskar ytligt, och lätt att påstå att ett språk fullt av sådana system "saknar grammatik". Men hur väger vi vilket av dessa grammatiska system som är mera när vi väl känner till att det existerar - ha i åtanke att subjekt och objekt är bland de första distinktioner man lär sig i skolgrammatiken, och därför också en som forskare lagt ner en hel del tid på att försöka förstå. Det är då inget att undra på att de funnit även sådana högst osynliga sätt att markera subjekt kontra objekt. Grammatik har ingen objektiv vikt, så det är svårt att avgöra vilket av ovanstående alternativ väger mer, men ännu värre är att dess viktlöshet gör att vi inte kan veta när vi kartlagt all grammatik som används i ett språk - till och med om vi kom på något mått för den grammatik vi känner till kan vi helt enkelt inte veta om vår uppskattning ens är nära vad som faktiskt i praktiken är i bruk i ett språk.

I något skede kommer jag beskriva kort några mycket komplicerade grammatiska system i språk från diverse ursprungsbefolkningar i Australien, Papua Nya Guinea, Amerika och Sibirien i inlägg här.

Ett av de mindre budorden ...

Du skall icke bära falskt vittnesbörd

I våra dagar verkar den fråga som många kristna profilerat sin framtoning kring vara de homosexuellas rättigheter.

Men låt oss titta lite på den kristna etiken mera generellt. Att kristendomens etik är baserad på de tio budorden är något många kristna skulle skriva under om de tillfrågades, och t.ex. i Amerika förespråkar många att man har monument vid domstolsbyggnader som påminner om dem.

Vi har så:

Jag är Herren din Gud. Du skall inga andra gudar hava jämte mig.

Du skall icke missbruka Herren din Guds namn.

Tänk på vilodagen, så att du helgar den.

Du skall hedra din fader och din moder.

Du skall icke dräpa.

Du skall icke begå äktenskapsbrott.

Du skall icke stjäla.

Du skall icke bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Du skall icke ha begärelse till ...

Nu är ju ofta kristen etik inte helt entydig, åtminstone från den synpunkt en utomstående har, och Bibelns verser betyder sällan något i isolation:

2 Mos 23:1 Du skall inte sprida ett falskt rykte. Du skall inte stödja den ogudaktige genom att bli ett falskt vittne.

Detta kan förstås som ett förbud mot att sprida falska rykten i allmänhet, eller ett förbud att sprida falska rykten i rättsakssammanhang. Kristna talar ofta om "andemeningen" med någon lag. Ibland verkar andemeningen förmildra en lag, ibland skärpa den - och den vägledande principen borde väl vara kärlek eller något dylikt, vad nu sen det betyder.

Bland dessa tio tycks det mig som det jag hört minst om är det åttonde: du skall icke bära falskt vittnesbörd till din nästa. Ibland har jag hört dess andemening uttolkat som du skall icke ljuga, vilket ju nog är en god tolkning - jag kan helt hålla med om att det är en bra princip. Att inte ljuga inför domstol är sen ännu viktigare, vi kan a forteriori säga som så att om det är viktigt att inte ljuga inför sin nästa, hur mycket viktigare är det inte att inte ljuga inför en domstol!

Det tycks mig dock som att stora delar av kristendomen - och ofta bland de som tenderar att vara mest oförsonliga i sin inställning till homosexuella, icke-troende och mänskor med andra religioner - har glömt bort vad det här budet riktigt kräver.

Ta exempelvis den form av literatur man ibland råkar ut för bland exempelvis pingstvänner men också vissa andra apokalyptiskt lagda kristna, där än den ene än den andre utpekas som uppenbarelsebokens Vilddjur. Med komplicerade argument beskrivs varför just den uppfyller alla de beskrivningar som ges, och med ännu mera komplicerade förklaringar beskrivs varför just den och den egenskapen också är egenskaper Bibeln lär att antikrist skall ha.

Nyligen fann jag på internet bevis för att Obama är antikrist [1]: Jesus omtalar Satan på följande sätt i ett av evangelierna: Han sade till dem: "Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. [Luk 10:18]. I videon översätts "från himlen som en blixt" tillbaka till den Arameiska Jesus troligen talade, och resultatet, förvånanssvärt nog (eller snarare inte alls) är Barak Obama. Hoppsan då. Men översättaren ljuger. Arameiskans baraq kan i och för sig betyda blixt, men Obamah betyder "och höjd/och himmel" snarare än "från höjd/himmel" - för 'från himmeln' vore "min shammaya"  eller "min bama" eller något dylikt den sannolika översättningen. Därutöver finns förstås flera ord för 'blixt' på både arameiska och hebreiska, men Baraks förnamn är närmare släkt med ett helt annat Hebreiskt, Arameiskt och Arabiskt ord: välsignelse.

Videon jag länkar till är alltså falskt vittnesmål. Detta från någon som troligen tycker att mänskans avfall från de tio budorden är ett tidens tecken - men han själv är symptomatisk på detta!

Hur många som bär liknande falskt vittnesmål om att den-eller-den är odjuret har någonsin bett öppet om förlåtelse och erkänt sitt fel? Knappast många, ens efter att det påstådda odjuret blivit en opolitisk föredetting eller t.o.m. legat i graven sedan tio år. Och ändå är sådan här galenskap något som lätt kan leda till att obalanserade idioter i värsta fall begår attentat, i bästa fall bara röstar mot någon eller bara i allmänhet ställer sig i vägen för saker som vore allom till nytta.

Varför tar inte fler kristna predikanter ställning mot sådant här? Varför är de homosexuellas synd - som inte explicit nämns i de tio budorden - mera viktig än detta direkta, explicita brott mot ett av de tio, ett  brott som därtill säkerligen lett till attentatsförsök mot falskeligen anklagade?

Inte bara där vittnar kristna dock falskt. Kristna apologeter lär ut felaktigheter systematiskt om andra religioner för att få kristendomen att framstå i bättre dager. Ta exempelvis Krister Renard, en man som har en stor publik bland svenskspråkiga kristna, via sin webbsida gluefox.com.

För att få Jesus att framstå som ännu mera mirakulös visar han hur Jesus uppfyller en profetia i Daniel. Han ljuger oss rakt i ansiktet om en detalj i Judisk tro för att få profetian att passa in:

Den judiska almanackan räknade emellertid inte med 365 dagar per år, utan med 360 dagar per år. Tar vi hänsyn till detta får vi 476 i stället för 483 år och hamnar då på år 31 e Kr, dvs det årtal som historikerna anser vara det sannolikaste årtalet för korsfästelsen (483x360=173880 dagar och 173880/365=476 år).[2]

Man känner inte till någon judisk rörelse i antiken med ett 360-dagars år. Vi känner till någon med 364 dagars år (vilket garanterar att årets längd är delbart med veckans längd, vilket gör att månadsskiftena och högtiderna infaller på samma veckodag år efter år. Vi vet också att såväl Samaritaner som Fariseer och senare Karaiter på biblisk grund baserar sina månader på nymånen och därmed - liksom muslimerna - har en årslängd på 354 dagar. Dock kan inte judiska högtider, på grund av biblisk lag, flytta för mycket, utan måste infalla i rätt årstid. Detta löser alla de tre ovanstående judiska rörelserna genom skottmånader. Helt sonika inför man en ny månad vissa år. De olika rörelserna har lite olika metoder för detta, vilket kan leda till att nyåret infaller vid olika tillfällen, eller för den delen att man inte nödvändigtvis har samma månad. 

Det imperium i vars huvudstad Daniel var bosatt hade inte heller en 360-dagars årslängd, utan ett liknande system med skottmånader. 

Jag vet därutöver att denne Renard är medveten om detta. För runt tio år sedan förde jag under pseudonym en kort emailkorrespondens med honom kring saken, och han lovade kolla upp saken och korrigera den om det visade sig att jag har rätt. Han har än i denna dag inte korrigerat sitt påstående. Under tiden vågar han påstå att:

"Påpekanden av sakfel tas tacksamt emot. Jag kommer att ändra om kritiken är underbyggd." [3]

 Det åttonde budordet är det tydligen okej att ignorera om man således kan (för)leda någon till Kristus.

[1]  http://www.youtube.com/watch?&v=sgHUZXgNAWo
[2] http://www.gluefox.com/krist/prof.shtm
[3] http://www.gluefox.com/mail.shtm

Bibeln: Josua

Har funderat lite på att läsa genom Bibeln i sin helhet och kommentera innehållet här. En del saker ter sig udda i boken, och av naturliga skäl tycker jag dessa förtjänar lite uppmärksamhet. Kanske någon kan bidra med insikter kring konstigheterna, eller annars

Lite kommentarer hittills:

Josua är rätt tråkig, på många sätt: Gud befaller Josua att erövra landet, och erövringen sker. Saker som slår mig som konstiga finns dock: t.ex. varför är detta signifikant nog att författarna ansåg det värt att ta med?

Josua 15:15-19: Därifrån drog han upp mot Debirs invånare. Men Debir hette förr i tiden Kirjat-Sefer. Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intar det vill jag ge min dotter Aksa till hustru." När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han honom sin dotter Aksa till hustru. Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett stycke åkermark av hennes fader. Och hon steg hastigt ned från åsnan. Då sade Kaleb till henne: "Vad önskar du?" Hon sade: "Ge mig en avskedsgåva. Eftersom du har gift bort mig till det torra Sydlandet, må du ge mig vattenkällor." Då gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.[1]

 Här har den reviderade upplagan av 1917 en lite oinformativ översättning; Hebreiskans ord i namnet på den första är unik - så länge man läser med vokalerna - enda andra stället samma ord används omtalar samma källor. Nå, alla modernare bibelöversättningar - och många tidigare - väljer att översätta detta med "(de) övre och lägre/nedre källor(na)". I sammanhanget verkar detta som en mycket märklig sak att skriva i texten, men å andra sidan är väl texten tänkt att försöka dokumentera egendomsfördelningar et.c. som var relevanta vid tiden den skrevs?

Tyvärr hittar man bara märkliga spekulationer om detta på nätet - erövringen av Kirjat-Sefer tolkas av nån kristadelfisk grupp som att bokrullen stängs och icke kan läsas igen, och ses som något slags förebild till saker som sägs i Uppenbarelseboken, eller något dylikt[2].

Vad som är ganska uppenbart är dock att de antaganden som skribenter har vad gäller vad en läsare kan förväntas ha för bakgrundsinformation och vad läsaren kan tänkas vilja veta om bakgrunden till en händelse har ändrat drastiskt. Texten skiftar drastiskt mellan generella yttranden: Kaleb yttrar ett löfte för att uppmana någon att ta över Kirjat-Sefer - inget sägs om sammanhanget i vilket han säger det, men dock får vi väl anta att han inte sade det sekunderna före det hände. Sedan uppmanar Kalebs dotter sin man - och kusin - att begära åkermark av Kaleb. Vi får reda på att detta sker ännu medan de rider åt något håll - ingen säger om de redan är på väg bort att påbörja nya liv eller vad som är på gång, men det tycks relevant att hon hoppar av en åsna i det skedet. För en läsare som inte var med på tiden det hela skrevs kanske sådana detaljer känns märkliga, men det beror välan på att vi använder andra verktyg för att beskriva scener. Detta tycks mig vara ett ganska effektivt och kortfattat sätt att beskriva en scen, om än detaljerna blir synliga vid oväntade tillfällen. Jämför en teaterpjäs där kulisserna vänds fram vid högst märkliga tillfällen en bit in i handlingen, och bara några i taget.

Spiskummin

Dagens upptäckt: spiskummin är vad som ger tacokryddblandningar just den där smaken.